Iran-avtalet: En ny München-överenskommelse?

Den 2 april slöts i Lausanne i Schweiz ett ramavtal mellan Iran å ena sidan och å andra sidan USA, andra ledande västmakter samt Ryssland och Kina. Avtalet är tänkt att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Under det att USAs president Barack Obama menar att avtalet något slutgiltigt avtal har ännu inte skrivits under blockerar Irans möjligheter att utveckla kärnvapenkapacitet, hävdar Iran att landet endast kommer att använda kärnkraft för fredligt bruk.

Det rådde en uppsluppen stämning när ramavtalet i Lausanne ingåtts. Nästan litet som i samband med München-överenskommelsen 29-30 september 1938, då ledarna för Storbritannien, Italien och Frankrike menade sig ha garanterat freden i Europa genom att ingå en överenskommelse med Tyskland som bland annat tillät tyskarna att lägga beslag på det tyskspråkiga Sudetlandet i Tjeckien. En glädjestrålande Neville Chamberlain, Storbritanniens premiärminister, viftade vid hemkomsten med ett papper som han menade tillförsäkrade Europa Peace in our time [Fred i vår tid].
Riktigt så blev det ju, som alla vet, inte. Bläcket på avtalsdokumentet hade knappt hunnit torka förrän Hitler, i strid med överenskommelsen, hade lagt beslag på hela Tjeckien samt förvandlat Slovakien till en lydig vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att lämna försvarsgarantier till Polen, och när detta land angreps av nazityska trupper 1 september 1939 utbröt vad som skulle utveckla sig till Andra världskriget.

 

Signatärmakterna i Lausanne i början av april må ha strålat av glädje på de bilder som togs vid tillfället, men sedan dess har stark kritik mot ramavtalet riktats från flera håll.
I en tungt vägande debattartikel i The Wall Street Journal 7 april menar de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger och George P. Shultz att det ingångna avtalet inte hindrar Iran från att, på något längre sikt, utveckla kärnvapen:
The threat of war now constrains the West more than Iran. While Iran treated the mere fact of its willingness to negotiate as a concession, the West has felt compelled to break every deadlock with a new proposal. In the process, the Iranian program has reached a point officially described as being within two or three months of building a nuclear weapon. Under the proposed agreement, for 10 years Iran will never be further than one year from a nuclear weapon and, after a decade, will be significantly closer.

[Krigshotet begränsar nu Västvärlden mer än Iran. Medan Iran såg sin egen villighet att förhandla som en eftergift, har Väst känt sig tvingat att bryta varje dödläge med ett nytt förslag. I den processen har det iranska kärnprogrammet nått ett stadium som officiellt beskrivs som att de är två, tre månader från att kunna bygga kärnvapen. Enligt avtalsförslaget kommer Iran under de närmaste tio åren aldrig att vara mer än ett år från kärnvapen, och efter ett decennium betydligt närmare.]

Kissinger och Shultz berömmer president Barack Obama och utrikesminister John Kerry för deras tålamod och uthållighet i Iran-förhandlingarna i syfte att minska kärnvapenhotet, och menar att ramavtalet innebär vissa framsteg. Dessa är emellertid inte av bestående art:
Progress has been made on shrinking the size of Iran´s enriched stockpile, confining the enrichment of uranium to one facility, and limiting aspects of the enrichment process. Still, the ultimate significance of the framework will depend of its verifiability and enforceability.

[Framsteg har gjorts när det gäller att krympa storleken på Irans förråd, begränsa dess anrikning av uran till en anläggning och begränsa delar av anrikningsprocessen. Ändå kommer den ultimata betydelsen av ramverket att hänga på dess kontrollerbarhet och verkställbarhet.]

 

Att förhandla fram det slutgiltiga avtalet med Iran, anser Kissinger och Shultz, kommer att bli extremt utmanande, eftersom Iran inte ger upp något av sin utrustning, sina anläggningar eller nukleära produkter.
Det som enligt föreliggande ramavtal kommer att ske är att man placerar dem under tillfälliga restriktioner och förseglar de förvaringsanläggningar som är tänkta att bli föremål för det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektioner. Däremot kommer det att bli otroligt svårt, kanske omöjligt, för IAEA att hålla koll på alla atomanläggningar som finns i landet.
De forna amerikanska utrikesministrarna råder USA att utveckla en strategisk doktrin för Mellanöstern-regionen, som i sin helhet berörs av det nu aktuella och i ännu högre grad det slutgiltiga avtalet:
If the world is to be spared even worse turmoil, the US must develop a strategic doctrine for the region. Stability requires an active American role. For Iran to be a valuable member of the international community, the prerequisite is that it accepts restraint on its ability to destabilize the Middle East and challenge the broader international order.

[Om världen ska förskonas från ännu värre kaos, måste USA ta fram en strategisk doktrin för regionen. Stabilitet kräver en aktiv amerikansk roll. För Iran ska kunna vara en värdefull medlem av det internationella samfundet, måste landet acceptera återhållsamhet på sin förmåga att destabilisera Mellanöstern och utmana den bredare internationella ordningen.]

 

Israel har hela tiden varnat Västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet för att ingå ett otillräckligt nukleärt avtal med Iran, som man fruktar kommer att utsätta den judiska nationen för stora risker. Premiärminister Benjamin Netanyahu framförde för kort tid sedan detta budskap i den amerikanska kongressen, något som ledde till frostiga relationer mellan Netanyahu och president Obama.
Och när förhandlingarna fortsatte som vanligt trots att den iranske toppmilitären Mohammad Reza Naqdi, befälhavare för Basji-milisen ingående i det iranska Revolutionsgardet, förklarat att Erasing israel off the map (Utplåna Israel från kartan), var non-negotiable (icke förhandlingsbart) blev Netanyahu och hela den israeliska regeringen av lättförståeliga skäl rasande.

Netanyahu gjorde 12 april följande uttalande som lades ut på den israeliska ambassadens hemsida av Israels Stockholmsambassadör Isaac Bachman:
So let me reiterate again the two main components of the alternative to this bad deal. First, instead of allowing Iran to preserve and develop its nuclear capabilities, a better deal would significally roll back these capabilities for example, by shutting down the illicit underground facilities that Iran concealed for years from the international community. Second, instead of lifting the restrictions on Iran´s nuclear facilities and program at a fixed date, a better deal would link the lifting of these restrictions to an end of Iran´s aggression in the region, its worldwide terrorism and its threats to annihilate Israel.

[Så låt mig igen upprepa de två huvudkomponenterna i alternativet till detta dålig avtal. För det första, i stället för att låta Iran bevara och utveckla sin kärnvapenkapacitet vore det bättre att avsevärt dra ner denna kapacitet till exempel genom att stänga av de olagliga underjordiska anläggningar som Iran i åratal dolde för det internationella samfundet. För det andra, i stället för att lyfta restriktionerna för Irans kärnanläggningar och program vid ett bestämt datum, skulle det vara bättre att koppla upphävandet av dessa begränsningar till den dag Iran slutar med sina aggressioner i regionen, sin världsomspännande terrorism och sina hot om att förinta Israel.]
I följande videoklipp varnar Netanyahu för att det ramavtal som nu träffats riskerar att leda till en vapenkapplöpning i regionen och inte alls hindrar, utan snarare banar väg för, Irans förmåga att utveckla kärnvapen. Netanyahu menar också att Iran måste tvingas erkänna Israels rätt att existera som ett villkor för någon form av avtal.

 

Inte bara Israel utan också betydande delar av arabvärlden är rädda för att avtalet ska göra det möjligt för Iran att konsolidera och utöka sin maktställning i Mellanöstern. I The Wall Street Journal 4 mars   alltså en knapp månad innan ramavtalet var klart sammanfattas den arabiska oron på följande sätt:
But America´s other key allies across the Middle East such as Saudi Arabia, Egypt and the United Arab Emirates are just as distraught, even if they lack the kind of lobbying platform that Benyamin Netanyahu was offered in Congress.

[Men Amerikas övriga viktiga allierade i Mellanöstern såsom Saudiarabien, Egypten och Förenade Arabemiraten är lika förtvivlade, även om de saknar den typ av lobby- plattform som Binyamin Netanyahu erbjöds i Kongressen.]
USAs arabiska allierade fruktar att USA ska överge dem och i stället bli vänligare inställt till den gemensamma fienden Iran de känner sig helt enkelt lurade. I syfte att försöka stävja sådana känslor flög utrikesminister Kerry till Saudiarabien knappt en månad innan ramavtalet hade undertecknats och mötte den nye saudiske kungen Salman samt utrikeministrar från andra stater kring Persiska viken.
Det är tveksamt om Kerrys brandkårsutryckning blev särskilt framgångsrik. Misstron tycks bestå. David Pollock från The Washington Institute gör 9 april följande analys av den arabiska skepsisen beträffande USAs förhandlingar med Iran.

 

Således verkar det som om det nukleära avtalet mellan USA, västmakterna samt Ryssland och Kina riskerar att öka spänningarna i Mellanöstern i stället för att lindra dem. Irans president Rouhani känner sig styrkt av USAs långtgående vilja att göra iranierna nöjda, och förklarade nyligen att ett villkor för att Teheran ska skriva under ett slutgiltigt avtal är att samtliga sanktioner riktade mot landet måste hävas i samma stund som avtalet skrivs på.
Parallellt därmed ägnar sig iranska ledare åt att upprepa det slitna mantrat om USA som deras största fiende, och att man inte kommer att ändra sin inställning om att Israel ska utplånas. Något som inte förefaller bekymra Obama-administrationen.
Däremot har Kanada sedan flera år tillbaka en skeptisk inställning till kärnvapenavtal med Iran, ett land Ottawa inte litar på. Den kanadensiske utrikesministern Rob Nicholson förklarade 3 april, dagen efter att ramavtalet slöts i Lausanne, att Kanada kommer att döma Iran efter dess handlingar, inte dess ord.

Med allt detta i minnet kommer åtminstone denna skribent inte ifrån den obehagliga känslan, att Iran-avtalet kan visa sig bli en ny München-överenskommelse som kan leda fram till en storkonflikt i regionen.

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".