Skolan, Pippi Långstrump och Malena Ernman |

De flesta svenskar inser de grava samhällsproblem som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har försatt oss i. Förortsproblematiken har funnits i mer än 20 år men ingen verkar vilja ta tag i situationen, än mindre prata om den. För då är man rasist.

Göteborg, där jag själv bor, närmare bestämt i invandrartäta Bergsjön, har under den senaste tiden varit i stort medialt fokus med anledning av skottlossningar, mord, misshandel och kriminella uppgörelser. I kölvattnet av den senaste skjutningen i Biskopsgården verkade gammelmedierna för en sekund göra ett undantag från sin slentrianmässiga rapportering och försökte sig på en mer mångbottnad analys.

Janne Josefsson i en nyhetssändning och några eldsjälar i SVT Debatt gav sin bild av verkligheten. Där höjdes tonläget och människor som bodde och verkade i förorterna gav sin bild och sina förslag till förändring. Eleverna på Sjumilaskolan i Biskopsgården intervjuades och följdes upp av Göteborgs-Posten.

Sedan blev det tyst.

 

Den enskilt viktigaste faktorn till varför det ser ut som det gör i förorterna, särskilt de som befolkas av nyanlända och första generationens invandrare, är att det helt saknas framtidshopp. Det finns inga jobb (läs arbeten utan krav på svensk utbildning), skolan saknar resurser, kommunerna går på knäna och polisen söker särskilt stöd uppifrån för att kunna handskas med samhällsutvecklingen. Många invandrare inser själva att de saknar grundläggande kunskaper i svenska och har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Bidragssystemen håller utsatta familjer vid liv, men är det en långsiktig lösning?

När jag var liten invandrarpojk hade vi en övervägande majoritet svenska elever i klassen i Bergsjön. Det fanns ingen som inte pratade korrekt svenska, ändå vill jag påstå att samtliga integrerades över förväntan. Det fanns ingen glorifiering av gangstrar, gängkriminalitet eller andra attribut som gjorde att man var bättre för att man hade en pappa som var gängledare. Tvärtom. De flesta dock inte undertecknad lever så vitt jag vet sina liv ostraffade och med inkomst av tjänst. Svensk militärtjänst, som jag gjorde med stolthet, och som är ett av de bästa integrationsverktygen som finns, avskaffades av Alliansen 2010.

 

I dag finns klasser nästan helt utan svenska elever. Det är inte ett kulturtillskott utan en kulturmisär. Jämfört med min uppväxt har de barnen en minimal chans att integreras och anpassa sig till Sverige. Många elever i grundskolan fungerar i dag som tolkar åt sina egna familjer och när det är dags för kvartsamtal behövs en riktig tolk för att läraren ska ha någon möjlighet att kommunicera med elevernas föräldrar. Vad är det för fel på språkkrav? Mängder med länder, inklusive Norge, har krav på språkkunskap för medborgarskap. Hur ska människor lära sig svenska när hela området befolkas av landsmän som pratar deras eget språk, och alla är lika uppgivna? Det tas storslagna politiska beslut i godhetens namn och sedan får Migrationsverket sköta grovjobbet och bära hundhuvudet.

I stället för att diskutera konkreta frågor om hur vi borde ta hand om de invandrare som redan finns här, drygt en miljon, så befinner sig gammelmedierna på nivån om att Pippi Långstrumps pappa är negerkung i böckerna. Fruktansvärt kränkande. Eller? För vem, undrar jag, jag har aldrig hört talas om en enda mörkhyad person som tagit illa vid sig av det. Däremot finns det många mörkhyade som tar illa vid sig av att de blir marginaliserade, utlämnande åt sina öden, att samhället sviker dem i varenda instans från skola, socialtjänst, arbets- och bostadsmarknad. Är det inte det vi borde diskutera i stället för Pippi Långstrump eller namnet på en kaka?

 

Det finns en oerhörd majoritet människor som inser de grava samhällsproblem som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har försatt oss i. Förortsproblematiken har funnits i mer än 20 år och ingen verkar vilja ta tag i situationen, än mindre prata om den. Då är man rasist. Alla som inte är för en fullständigt okontrollerad och oreglerad massinvandring är rasister, enligt mediala företrädare, bloggare, kolumnister och allmänna tyckare, som exempelvis Björn Ranelid och Malena Ernman, som själva inte drar sig för offentliga personangrepp. Just den senare tänkte jag särskilt nämna på grund av hennes aggressiva hat mot SD i allmänhet och Jimmie Åkesson i synnerhet.

Med intervjun i Skavlan i förra veckan i färskt minne, där en fortfarande sjukskriven politiker ställer upp för första gången på ett halvår från medieljuset och hatkampanjerna, väljer man att helt bortse från tidigare programetik, medmänsklighet och mysfaktor till förmån för den politiskt korrekta hållning som samtliga medier och partier numera är överens om. Man pressar Åkesson, ställer honom personligen till svars för vad några partimedlemmar kan ha sagt på fyllan och villan för 13 år sedan. Han får inte tala till punkt, blir ständigt avbruten och konfronterad för vad man tycker är partiets kultur.

 

Detta anser företrädare för gammelmedierna vara helt i sin ordning. Vad man dock glömmer är att även andra partiföreträdare medverkat i programmet, exempelvis Anna Kinberg Batra, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, som givetvis fick ett helt annat bemötande trots att deras partier är de som egentligen bär ansvaret för att det ser ut som det gör i våra förorter. Inte en enda kritisk fråga. Jag skriver det en gång till för säkerhets skull; inte en enda kritisk fråga till dem.

Så med detta som bakgrund ställer jag mig frågan, var är den konkreta debatten, och hur kan det komma sig att det går så fel när så många vill så väl? Operabesökare har trots allt sällan gått på socialbidrag och Malena själv har en paradvåning på Kungsholms strand. Med det sagt kan jag bara konstatera att rasism och viljan att förbättra villkoren för de svagaste i samhället tydligen är samma sak. I så fall är jag en stolt rasist.

 

Acke Leijontoft