Varför granskar inte journalisterna islam?

Islam har i dagens västerländska samhälle fått en plats i samhällsdebatten som hade varit helt otänkbar för bara 20 år sedan, skriver Bertil Malmberg.

Går vi ännu längre tillbaka, säg till 1960-talet, så nämndes islam i stort sett aldrig i mediernaa eller i det dagliga samtalet. Skälet till denna förändring är naturligtvis dels den markant ökade islamiska aktivismen runtom i världen alltsedan Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie 1989, dels det stora antalet migranter från muslimska länder, som kommit till Sverige och många andra västländer främst sedan 1990-talet. Debatten får bränsle genom ett stort antal spektakulära händelser med koppling till islam.

Åsiktsspridningen är stor. Företrädare för islam, liksom ett antal ledande västerländska politiker och akademiker, hävdar att islam är fredens religion och att den väl låter sig förenas med modern demokrati. Denna sida av debatten vill gärna göra en tydlig distinktion mellan islam och islamism, det vill säga politisk islam. De hävdar oftast att de terrorister, som säger sig utföra sina handlingar i islams namn, inte har något med islam att göra eller att det bara är en liten minoritet, som kidnappat islam. På så sätt försöker man friskriva islam från varje koppling till de blodiga händelserna. Denna sida av debatten hävdar också ofta att det finns eller håller på att utvecklas en europeisk islam, väl lämpad för det moderna västerländska samhället.

 

Andra, inte minst intellektuella ex-muslimer med gedigen kunskap om och erfarenhet av islam, ser den som en inte bara en religion utan även en totalitär ideologi. De menar att de våldshändelser som nästan dagligen rapporteras från Mellanöstern, Afrika eller för den delen Europa är starkt kopplade till islams grundläggande tankar. De menar att rörelser som al-Qaida, IS och Boko Haram med flera handlar enligt islams påbud.

Alltför ofta används enstaka verser ur Koranen som stöd för de olika ståndpunkterna. Alltför sällan hör man någon referera till andra delar av de centrala islamiska skrifterna. Mot denna bakgrund finns goda skäl att diskutera, eller om ni så vill analysera, islam utifrån tillgängliga fakta utan att förfalla till Koran-exegetik. Man behöver inte traggla sig igenom den allt annat än lättlästa Koranen och 1000-tals hadither för att förstå vad islam handlar om. Det räcker med att ta del av två nutida dokument, Kairodeklarationen och Ammanbudskapet samt ett medeltida dokument sharia, vilken de båda andra hänvisar till.

 

Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam (CDHRI) antogs 1990 av samtliga medlemmar av OIC, det vill säga samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är ingen svårighet att ta del av och analysera den. En analys finns här.

Jag nöjer mig här med att konstatera att de två avslutande artiklarna entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter (MR) ska underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter, vilket effektivt sammanfattar Kairodeklarationens budskap. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som religionsfrihet, åsikts-och yttrandefrihet samt likhet inför lagen för män och kvinnor oavsett religion förvägras. Bara det faktum att samtliga muslimska länder valde att ta fram sin egen deklaration om MR inom islam borde lända till eftertanke, då det visar att man inte accepterar FNs deklaration om MR (UDHR). Det är samtidigt ett erkännande av att islam inte är kompatibel med UDHR.

 

Ammanbudskapet undertecknades så sent som 2006 av ledande företrädare för alla betydande grenar av islam i konsensus (ijma) och innehåller därför enligt islamisk doktrin ett antal bindande uttalanden. Bland undertecknarna finns de främsta lärda vid al-Azhar-universitetet i Kairo och de främsta ayatollorna i Iran. De har klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bland annat att de ska lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna, och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

Sharias centrala roll inom islam framgår tydligt av ovan nämnda nutida dokument. Eftersom de antagits av de främsta företrädarna för islam bör de ses som uttryck för mainstream islam och alls inte för åsikter inom en liten minoritet.

 

De delar av sharia som har särskild betydelse vad avser MR finns översatta till svenska i kapitel 8 i denna gratis e-bok  (där finns även länk till originalet på engelska). Av dessa dokument framgår att religion och ideologi är hårt integrerade inom islam.

Mot bakgrund av dessa obestridliga fakta finns det skäl att ställa ett antal frågor.

Politiker och företrädare för medierna brukar ofta säga sig företräda och försvara mänskliga rättigheter. Hur kan det då komma sig att de aldrig tar upp dessa graverande fakta om en totalitär och anti-demokratisk religion/ideologi? Journalister säger sig ofta ha viktiga uppgifter i att granska viktiga förhållanden i samhället. Varför gör man ingen seriös och ärlig granskning av dessa graverande fakta? Man stoltserar gärna med att man ägnar sig åt grävande journalistik. Varför gräver man inte fram fakta om en ideologi som är ett direkt hot mot vår demokratiska samhällsordning?

 

Varför klarar man inte av att koppla samman, utan de vanliga undanflykterna, närmast dagligen förekommande grova våldshandlingar med islams doktrin, trots att denna koppling är minst sagt uppenbar?

Är man så skräckslagen för att bli klassad som islamofob eller rasist att man inte har intellektuell förmåga och ryggrad att inse att dessa epitet saknar grund och enbart används för att hindra seriös granskning av islams förfärande agenda?

Var finns den religionshistoriker eller islamolog som vågar visa moralisk ryggrad och intellektuell hederlighet att tala om sanningen om islam utan denna ständiga postmoderna relativisering av vad islam står för?

 

Bertil Malmberg är SD-politiker och islamexpert.

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".