Ju mer de plågas desto bättre

I dag har vi helt gått ifrån uppfattningen att syftet med fängelserna är att minska brottsligheten. I stället anser vi att de dömda i någon abstrakt mening har förtjänat att plågas. Och ju mer de plågas desto bättre, skriver Max Scharnberg.

 

Vi är långt ifrån den tid när justitieminister Lennart Geijer arbetade mot målet att minska antal fångar i fängelserna. Han menade att det var möjligt att reducera antalet till 500-700. Ganska nyligen återgav förre ordföraren i Högsta domstolen, Johan Munck, vad en bekant åklagare ansåg. Han menade att 10 procent av de 5 000 (fem tusen!) som nu sitter inne, inte hade begått de handlingar de fällts för. Själv hoppades Munck att antalet oskyldiga inte skulle röra sig om mer än 5 procent. Men även detta innebär flera hundra individer, och det rör sig ofta om mycket långa straff.

I dag har vi helt gått ifrån uppfattningen att syftet med fängelserna är att minska brottsligheten. I stället anser vi att de dömda i någon abstrakt mening har förtjänat att plågas. Och ju mer de plågas desto bättre. Det framkommer ständigt ny agitation för detta. Emma Blomdahl och Julia Östfeldts helsida i Metro 16 mars utgör bara ett av många exempel. Måhända beror det endast på okunnighet när de föreställer sig att polisen behandlar den misstänkte bättre än målsäganden. Jag ser det inte som irrelevant att jag diskuterar både våldtäkt av vuxna och sexuella övergrepp mot barn, ty jag har publicerat mer forskning om det senare ämnet.

 

Det mest intressanta med Blomdahls och Östfeldts debattartikel är emellertid deras syn på den sakkunniga, som kan vara rättläkare, gynekolog, psykiatriker eller klinisk psykolog. De menar att man inte bör förhöra kvinnan om detaljer, när den sakkunniga redan har skrivit ett intyg om att hennes könsorgan visar tydliga tecken som inte kan ha uppkommit på annat sätt än genom våldtäkt.

Denna övertro på sakkunnigas kompetens och hederlighet är speciellt egendomlig i dag, eftersom ett mycket stort antal exempel på både inkompetens och ohederlighet är allmänt bekanta. För inte så länge sedan vittnade en gynekolog att det fanns sprickor i kvinnans slida. Sprickorna skulle bevisa att slidan inte hade varit förberedd. Och detta skulle i sin tur bevis att samlaget var våldtäkt. På den grunden fick mannen ett långt fängelsestraff.

Nu har en dansk doktorsavhandling studerat ett stort antal våldtagna och icke våldtagna kvinnor. Det visade sig att ungefär en tredjedel av alla kvinnor får sprickor vid varje samlag. Det spelar ingen roll om akten är våldtäkt eller frivillig. Inte heller om den var våldsam eller stillsam. Inte vilka ställningar som använts. Och inte heller om sexleksaker använts. Den danska polisen har välkomnat detta forskningsresultat. Nu återstår det att se hur svenska polisen reagerar.

 

I ett fall fann rättsläkaren Kari Ormstad en vit fläck på ett foto av en liten flickas könsorgan. Hon hävdade att denna fläck bevisade att barnet hade missbrukats. Men försvaret skickade fotot till en annan läkare, som även visade det för flera kolleger. De var allesamman överens om att den vita fläcken var fotoblixten.

I Södertälje-fallet har jag kallat tonårsflickan Elvira. Även här vittnade Ormstad om att det fanns skador i hennes könsorgan. Hon vittnade vidare om att skadorna inte kunde ha uppkommit genom onani, ty flickor onanerar aldrig så mycket att det blir skador. Ormstad kan omöjligt ha varit i god tro. Wilhelm Reich beskriver en kvinna som använde ett knivskaft. Ibland kom kniven för långt in, och hon blev blodig vid ingången. Vi vet alla att smärtsinnet är reducerat under den sexuella extasen.

Under arbetet med en resningsansökan hävdade två (2) gynekologer att det alls icke fanns några skador i Elviras könsorgan, samt att man överhuvudtaget inte kan påvisa skador med den metod som Ormstad hade använt.

 

I samma fall vittnade Hans Kåreland om att Elvira led av posttraumatiskt stress syndrom (PTSD). Hellis Sylwan anslöt sig till denna diagnos. En nämndeman som inte kunde hålla käften berättade samma dag som rättegången avslutades, att Ormstads och Kårelands vittnesmål var det som hovrätten baserade sin dom på.

PTSD är intressant av flera skäl. Kåreland och Sylwan hade behandlat Elvira under två år, och de hade haft att göra med fyra (4) rättegångar, likaledes under två år. Men före rättegången 1994 hade ingen av dem kommit på tanken att Elvira skulle lida av PTSD.

Monica Dahlström-Lannes, Kaisu Akselsdotter och Socialstyrelsen har 1991-1993 publicerat böcker som bland annat uppräknar de symptom som orsakas av sexuella övergrepp. Men inte en enda kommer på tanken att PTSD skulle förekomma.

I USA har man åberopat PTSD i enstaka rättegångar sedan 1982. Men 1983-1990 pågick fallet om McMartin-förskolan. Det var den längsta och dyraste rättegången i landets historia. Barnen berättade ingenting förrän de hade varit i psykoterapi. Men därefter berättade de att en lärare hade tagit dit ett lejon som haft analsex med en pojke. Vidare hade läraren slaktat bebisar, och nakna nunnor hade druckit blod ur deras huvudskallar. Åklagarna kallade ett mycket stort antal läkare som alla vittnade om att barnen med säkerhet hade missbrukats. Under de sex åren kom dock ingen på den idén att barnen led av PTSD.

 

Men när två juryer friade de åtalade förstod många att det behövdes nya vapen. Det blev Jill Waterman som 1993 fick fastslaget att barnen led av PTSD. Och denna gång spred sig diagnosen snabbt. 1994 kom den till Sverige. Jag har inte lyckats hitta ett enda svenskt rättsfall med denna diagnos före 1994. Men plötsligt blev det ett återkommande mönster. När bevisnigen var särskilt påver kallade åklagaren in en pålitlig psykiatriker. Denna tog ett kort samtal med målsäganden (som inte alltid var en flicka). Därefter vittnade han eller hon om att målsäganden led av PTSD samt att PTSD är en vanlig skada efter sexuella övergrepp. Tom Hermander och Carl-Göran Svedin utgör dylika pålitliga åklagar-allierade.

Sakkunniga lär sig snart att det är både ekonomiskt och karriärmässigt att hålla sig väl med åklagaren.

Här vill jag dock kraftigt understryka att hederliga domare skulle haja till när de plötsligt ser att en diagnos som aldrig förut framkommit, plötsligt blir ja, det är fullt befogat att tala om en mode-diagnos.

 

Fallet med de försvunna spermierna har beskrivits utförligt i min bok från 1996. Den tvååriga flickan har kallats Vanessa. Hon led av höggradig förstoppning. Detta berodde på en ärftlig sjukdom. Men båda föräldrarna hade skrämts upp av tidningarnas övergreppshysteri. De trodde att någon på dagis missbrukade barnet, och de krävde en gynekologisk undersökning under narkos. Det blev bland andra Barbro Wijma och Anna Kernell som utförde den. Båda samarbetar regelbundet. De har funnit flera fall av medicinska övergreppsfynd. En gång fann de tre små systrar som inte hade någon mödomshinna. De fick fadern häktad. Men efter en månad sade Socialstyrelsen att detta var en normal genetisk variant.

De hade bättre tur med Vanessa. Båda vittnade att barnet hade ett slidöppningsmått på 15 millimeter, vilket enligt den omfattade litteratur de läst genom åren är ett alldeles för stort mått. Och det kan enbart ha orsakats av sexuella övergrepp. Det slutade med att fadern dömdes till tre års fängelse.

 

Hur stor kan slidöppningen vara hos ett barn som inte har missbrukats? Domarna upptäckte inte att Wijma satte gränsen till 10 mm medan Kernell satte den till 4 mm.

Den omfattande facklitteraturen de läst genom åren visade sig bestå av två korta artiklar. I den ena står det att somliga sakkunniga tar ett mått större än 10 mm som indikation på sexuella övergrepp, men att ett slidöppningsmått aldrig ensamt bör tas som indikation på missbruk.

I den andra artikeln anges visserligen att ett mått på mer än 4 mm visar att övergrepp har förekommit. Men författaren hävdar att detta gäller fram till flickorna fyller 13 år. Detta är kvacksalveri. I tegelstenen The Gynecology of Childhood and Adolescence anges följande mått: 0-2 år = 5 mm, 7-9 years = 7 mm, 11 years = 10 mm. Observera att detta är medelvärden. Det sägs ingenting om hur mycket större ett normalt mått kan vara.

 

En annan aspekt är däremot mycket allvarligare. Och på denna punkt har domare ingen chans att genomskåda sakkunniga som med berått mod bluffar. 15 mm är det tänjda måttet, det vill säga det mått som man kan utvidga öppningen till med ett finger. 4 och 10 mm är det otänjda måttet, det vill säga måttet i vila. Det är självklart att det tänjda måttet är större än det otänjda måttet. Men det är en enastående fräckhet att jämföra de otänjda mått som anges i litteraturen med de tänjda mått som observerades vid en undersökning. Eller: Det är mened.

Det är bekant att Vanessa led av flytningar, som kunde ha en mycket varierande konsistens. Men Wijma och Kernell upptäckte inget mindre än manssäd i hennes slida. Fadern begärde då en DNA-analys av säden. Om han var skyldig måste det ha varit ett försök att skaffa rep till egen hängning. En sådan analys kunde inte utföras i Sverige på den tiden, så preparatet skickades till ett laboratorium i England.

Men där kunde man inte hitta någon säd. Man spekulerade i om att preparatet måhända hade behandlats på fel sätt av de svenska experterna innan det postades. Men den förklaringen är omöjlig. Jag har själv tillskrivit laboratoriet och frågat om dess observationer är förenliga med den hypotesen att preparatet alls icke var säd. Jag har fått ett intetsägande svar som jag bara kan tolka så att laboratoriet inte vill sätta den betalande klienten direkt på pottan. Det hade ju varit pinsamt om det som Wijma och Kernell hade tagit vara på enbart var flytningar.

 

När man försöker indoktrinera små barn till någonting som ligger helt utanför deras erfarenhetsvärld, så leder det ofta till märkliga missförstånd. Fyraåriga Corinna brukade bada tillsammans med pappa på kvällarna. Efter att hon tagits omhand av socialtjänsten sa hon i ett polisförhör sade att hon hade fått kiss i munnen. Var kom det ifrån? Från toalettstolen. Nästa variant:

Jag kissade i pappas mun.

Pappa kissade i min mun.

Pappa kissade i min mun därför att han trodde det var toaletten.

Hovrättsdomare Birgitta Widebäck postade alla handlingarna till psykologen Hans Larsson och bad honom bedöma om Corinna hade utsatts för sexuella övergrepp. Många kanske höjer på ögonbrynen därför att före detta HD-domare Inger Nyström många gånger har sagt att det tillkommer enbart domstolen att ta ställning i skuldfrågan. Men det är bara att gå till hovrättens arkiv för att få det bekräftat. I domen plagierade Widebäck nästan ordagrant psykologens utlåtande. Corinna hade sagt att penisen var sned. De flesta mäns penisar har väl varit sneda ibland under badandet. Men Hans Larsson skrev att sned är en spatial bestämning. Och förekomsten av en spatial bestämning tyder på att Corinna verkligen har missbrukats av fadern.

För att testa detta tog jag fram första volymen av H. C. Andersens sagor, och läste första sidan i alla. Det visade sig att alla utom ett innehöll många spatiala relationer. Det enstaka undantaget innehöll I stället många tidrelationer. Me andra ord, om Widebäck & Larsson har rätt så bevisar det att den ståndaktige tennsoldaten liksom herdinnan och skorstensfejaren verkligen har existerat och haft de upplevelser som beskrivs i sagorna.

 

Larsson skrev också att Corinnas kroppsspråk visar att hon har missbrukats. Även detta plagierades i domen. Här kan det dock inte röra sig om annat än direkt ohederlighet. Varken Widebäck eller Larsson kan ha misstagit sig på att Corinna har extremt tråkigt under dessa polisförhör där hon bombarderas med obegripliga frågor. Hon rullar runt på polissoffan i en väldig fart och i allehanda vinklar.

Under några årtionden har svenska folket haft rika tillfällen att se kliniska psykologer och psykiatriker göra de mest otroliga magplask. Folket har småningom insett att varken Thomas Quick, obducenten eller allmänläkaren var bestialiska mördare. Quick-fallet tycks vara det svenska fall där det största antalet psykologer och psykiatriker har arbetat med att fabricera falska bevis. Det är besynnerligt att domare inte blir komprometterade när de kritiklöst sväljer dylika absurditeter.

 

Max Scharnberg är tidigare docent i pedagogik vid Uppsala universitet. Han har utgivit flera böcker om Freuds falsarier samt om felaktigheter i uppmärksammade rättsfall.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".