Medierna skyddade misstänkt da Costa-mördare

Känd styckmördare DNA-testades aldrig, av hänsyn till honom trots att han var död

2007 publicerade nyhetsbyrån TT nyheten om att styckmördaren Stanislaw Gonerka hade friats av DNA-test han kunde inte vara Catrin da Costas baneman. Men trots att detta senare visade sig vara en lögn, dementerades aldrig TT:s uppgifter. Dispatch International avslöjar hur mainstream-medierna kämpade för en trippelmördare som varit död i 20 år.

Catrine da Costa-fallet är ett av de mest kända rättsfallen i svensk kriminalhistoria. Den prostituerade kvinnan hittades död och styckad i Stockholm sommaren 1984. Två läkare blev misstänkta, de så kallade Allmänläkaren och Obducenten, och när rättegångarna mot dem hölls 1988-1991 var den allmänna åsikten att rätt män hade gripits. Inte minst sedan den radikalfeministiska profilen Hanna Olsson med sin bok Catrine och rättvisan satt igång ett drev mot läkarna.

Läkarna dömdes aldrig, men genom en infamt konstruerad dom ansågs de skyldiga till att ha styckat da Costa. Eftersom detta brott var preskriberat dömdes de inte, men denna mening i domskälen kom att för evigt peka ut dem som skyldiga. De förlorade sina läkarlegitimationer och fick sina liv förstörda.

 

1999 ställdes allting på ända när journalisten Per Lindebergs bok Döden är en man kom ut och i princip bevisade att ett justitiemord begåtts. Boken ledde till nya spekulationer om vem som egentligen hade mördat da Costa. En av de mest tänkbara var Stanislaw Gonerka (bilden), som 1974 dödat och styckat en kvinna, och 1977 mördat en äldre man och en äldre kvinna.

Rättsläkaren Gerhard Voigt, som hade obducerat Gonerkas tre offer, tyckte det var ytterst märkligt att denne styckmördare aldrig granskats närmare av da Costa-utredarna. Det fanns likheter mellan styckningen av da Costa och den styckning Gonerka gjort sig skyldig till 1974. Gonerka var dessutom en känd prostitutionskund på Malmskillnadsgatan där Catrine da Costa sålde sex.

Radikalfeministen Hanna Olsson hade i medierna framställts som en god person som kämpade för den svaga och utsatta kvinnan, men nu började hennes auktoritet ifrågasättas. Folk undrade varför hon inte nämnt alla de våldsmän som bevisligen fanns i Catrines närhet.

Under rättegångarna hade Hanna Olsson fått stort stöd av mainstreammedierna och när hon nu blev anklagad för att ha startat en häxprocess mot läkarna, bestämde sig Olsson för att slå tillbaka. Hon påstod offentligt att Gonerka inte kunde ha mördat da Costa han hade varit i alldeles för dåligt skick.

Att Gonerka skulle ha haft dålig fysik motsägs dock av polismän som träffade honom 1984, men mainstreammedierna hängde på. För Hanna Olsson hade mäktiga vänner, bland dem kriminalreportern Ewa Tures på TT och juridikprofessorn Christian Diesen vid Stockholms universitet. Faran var tillfälligt avvärjd, medierna slutade gräva om Gonerka.

 

Men åren gick och Gonerkas namn dök allt som oftast upp i diskussionerna kring möjlig gärningsman. Ett par år innan mordet skulle preskriberas kom det plötsligt fram att det fanns teknisk bevisning i form av DNA. 2005 stod det klart att läkarna var oskyldiga det var inte deras fingeravtryck som fanns på säckarna med da Costas kvarlevor och DNA-spåren tillhörde ingen av dem. Nu var det fritt fram att DNA-testa andra möjliga mördare och Gonerka stod högt på listan. För trots att han varit död sedan 1987 fanns vävnadsprover bevarade det var alltså fullt möjligt att avgöra om han varit skyldig.

2007 gick TT ut med nyheten: DNA-test friade Gonerka! Luften gick ur många av dem som trott på hans skuld eftersom många indicier pekat mot honom. Var detta sista spiken i kistan där sanningen om da Costas mördare låg?

En tid senare avslöjades att TT:s artikel var helt felaktig. Gonerka hade inte friats, hans DNA hade aldrig jämförts med mördarens.

Magnus Sallrot som ledde polisutredningen vägrade kommentera saken. Han föredrog tydligen att allmänheten skulle tro att Gonerka friats. Men varför? Låt oss titta på möjliga förklaringar:

Den polisman som tog emot tips i den gamla mordutredningen var en före detta juridikstudent till professor Christian Diesen. Och Diesen hade lika ivrigt som Hanna Olsson kampanjat för läkarnas skuld. Han hade dessutom varit handledare åt Allmänläkarens förra fru ett av åklagarsidans viktigaste vittnen mot läkarna.

 

När fler och fler journalister undrade varför polisen inte svarade på frågor, övergick Magnus Sallrot till att hävda att man aldrig DNA-testar avlidna personer. På kort tid fick jag själv fram tre fall där avlidnas vävnadsprover testats, och då påstod Sallrot att det inte går att DNA-testa vävnadsprov från avlidna ett påstående som motsades av Marie Allen, Europas främsta expert på mitokondrieanalyser.

Avslöjandet att TT felaktigt friat en styckmördare, hade vid det här laget bara publicerats i den lilla tidningen Världen idag. Mainstream-medierna teg, men mörkläggningen hamnade till sist hos dåvarande JK, Göran Lambertz.

Han begärde att polisen skulle förklara sig och beordrade Sallrot att DNA-testa Gonerkas vävnadsprov. Då hände nästa märkliga sak åklagaren Peter Claesson stoppade testet. En annan åklagare gick emot honom och begärde att vävnadsproverna skulle lämnas ut från sjukhuset. Tingsrätten sade ja, men kort därpå stoppade Svea hovrätt saken definitivt. Gonerka, död sedan länge, skulle skyddas av Hänsynsprincipen. Hans allierade, de som inte ville att sanningen skulle komma fram, hade till slut vunnit striden. Men många frågor återstår:

 

Varför fick just Magnus Sallrot ansvar för den mest politiserade mordutredningen i svensk kriminalhistoria?

Varför drev TT opinion mot läkarna och varför publicerade de en nyhet som de måste ha vetat var en lögn?

Varför hamnade Diesens juridikstudent som ansvarig för inkommande tips? Hon som delade Diesens och Olssons positiva bild av allmänläkarens före detta fru och alltså var övertygad om att mördarna redan hade hittats?

Svaren får vi nog aldrig, men jag är övertygad om att det är en kombination av inkompetens hos somliga och målmedvetenhet hos andra som gjorde att styckmördaren Stanislaw Gonerkas DNA aldrig testades. Mordet på sanningen var uppenbarligen viktigare än rättvisa för mordoffret Catrine da Costa.

[box type=shadow ]

DA COSTA-FALLET

Catrine da Costa hittades mördad 1984. 1988 ställdes Allmänläkaren och Obducenten inför rätta. Huvudvittne var Allmänläkarens före detta fru som hävdade att hennes dotter vid 2,5 års ålder berättat att hennes pappa och Obducenten mördat Catrine da Costa och att hon bevittnat styckningen som 17 månaders bebis!

Tingsrätten valde att tro på mamman och läkarna befanns skyldiga till styckningen, men friades för mordet. Brott mot griftefriden var preskriberat och en (formellt) friande dom går inte att överklaga. Läkarna har allt sedan dess förgäves kämpat för att få upprättelse.

[/box]