Lars Hedegaards tal i Landstingssalen, Christiansborg 21 februari 2013

Först vill vi gärna tacka alla dem som har kommit i dag inte minst de politiker och opinionsbildare som har talat här för rätten att yttra sig fritt.

Ni hjälper till att hålla ljuset tänt i en för övrigt mörk tid.

När jag fick veta att Trykkefrihedsselskabets styrelse hade bestämt sig för att ordna detta arrangemang, gav några styrelseledamöter mig rådet att visa mina mjuka sidor och de mera mänskliga känslor som de uppenbarligen tycker att jag besitter.

Var nu inte så hård som du brukar vara, sa de.

Och jag ska gärna erkänna att jag de tre senaste veckorna har varit i många olika känslors våld.

Först var jag naturligtvis chockad över att en man, som jag trodde var brevbärare, visade sig vara en revolverman som ville sätta en kula i pannan på mig.

Därefter glädjen över att så många politiska ledare otvetydigt fördömde attentatet. Och att så många tidningar gjorde detsamma.

Dagen efter mordförsöket blev jag verkligen rörd när jag läste ledarartiklarna i bland andra Politiken och Ekstra Bladet i varje fall inledningen av ledarna, där man kunde läsa dyrbara ord om den omistliga yttrandefriheten och hur fel det var att vilja slå ihjäl mig.

Men jag fick inte användning för särskilt många pappersnäsdukar. Det visade sig nämligen att ledarskribenterna utnyttjade attentatet till att berätta för sina läsare om vilket uselt rasistiskt kryp jag är. Och när jag hade läst färdigt dessa och andra artiklar om min sak, var jag nästan själv beredd att hålla med om att det nog hade varit bäst för landet och mänsklighetens framtid, om gärningsmannen hade varit något bättre på att skjuta.

Sedan blev jag både glad och stolt över att se att en polisman uttalade sig om att mordförsöket kunde bero på svartsjuka. Man kunde kanske tänka sig att gärningsmannens fru eller någon av hans fruar hade haft ett gott öga till mig, vilket fick den desperate mannen att skjuta sin rival.

Nästan alla vänner som fiender tror emellertid att attentatet beror på något jag har sagt eller skrivit, och alltså är ett försök att hindra mig från att säga eller skriva något mera.

Det är också den uppfattningen jag själv lutar åt, och jag ser mordförsöket som en naturlig förlängning av den smutskastningskampanj som jag och mina meningsfränder har varit utsatta för i många av medierna, sedan vi började att inte bara försvara yttrandefriheten i abstrakt mening utan också yttra något annat om massinvandringen och islamiseringen än vad som är god ton i de ljumma och trygga redaktionslokalerna, på universiteten, bland kultureliten och i vissa politiska partier.

Sedan Trykkefrihedsselskabet startade i slutet av 2004 har vi år ut och år in beskyllts för att vara främlingsfientliga, rasistiska, högerextremistiska och inte ett dugg intresserade av yttrandefrihet.

Det lustiga är att om man ser till de många gäster vi inviterat till Köpenhamn under årens lopp så har minst hälften av dem varit av det man brukar kalla annan etnisk härkomst folk från olika länder som Pakistan, Indien, Kina, Ryssland och så vidare vi har även haft svenskar på besök.

Men pressen har inte intresserat sig ett dyft för vad som har sagts och diskuterats på dessa möten, dit envar har kunnat komma och där ordet har varit fritt. Ingen från Danmarks Radio eller de fina tidningarna har orkat komma och rapportera om vad våra många intressanta gäster har haft att berätta.

Men om någon av oss från TFS har råkat fälla en ynka obetänksam sak, har de varit över oss som hökar. Där ser man vilka stora svin vi är, och att vårt egentliga syfte är att införa en fascistisk tyranni med lynchningar och gaskamrar och allt annat som kan höra till.

I Politiken har jag kallats vaneförbrytare och tidningens nuvarande kulturredaktör krävde för ett par år sedan i holländsk tv att felaktiga åsikter det vill säga de åsikter som inte delas av Politiken skulle förbjudas och att hon för övrigt gärna såg mig dömd, vilket åklagarmyndigheten också efter bästa förmåga och med stor energi försökte.

I detta land kan man utan minsta risk stå upp och säga att sharia naturligtvis kommer att införas med allt vad det innebär av barbariska straff och förtryck. Man kan utan att någon kröker ett hår på ens huvud säga att man naturligtvis ska kasta stenar i huvudet på otuktiga kvinnor tills de dör, och att muslimer som vänder islam ryggen självklart ska dödas.

Om man däremot säger eller skriver att detta är exakt vad islam går ut på, så kan man räkna med rasismbeskyllningar, åtal och som vi nu ser mordförsök.

Sådant är det debattklimat som de politiskt korrekta medierna och eliterna har främjat här i landet och som de uppenbarligen vill ha mera av. Mordförsöket på mig har i vart fall inte fått dem att på nytt överväga om jag faktiskt är rasist och högerextremist. De beskyllningarna kommer att förfölja mig resten av livet.

De som utslungar sådana beskyllningar mot andra människor och kräver att de ska fråntas sin yttrandefrihet och få sina åsikter förbjudna, måste känna sig väldigt säkra. De kan absolut inte föreställa sig att det en dag kan komma dithän att det är deras åsikter som ska förbjudas, att det är de som blir dragna inför rätta och Gud förbjude att det är en av dem som en dag öppnar dörren för en brevbärare som visar sig vara en revolverman.

Från Trykkefrihedsselskabet har de inget att frukta, för vi kommer att försvara också våra motståndares yttrandefrihet.

Men när vi redan står inför en situation där mord och mordhot har blivit medel i den politiska kampen och det visar ju ödet som har drabbat Pia Kjærsgaard, Naser Khader, Kurt Westergaard och nu mig hur kan man då vara så säker på att våldet alltid går i en bestämd riktning?

Hur kan man veta att de klockor som i dag ringer för de onda, inte en dag kommer att ringa för dem som uppfattar sig själva som de goda?

Därför säger jag: Vore det inte bättre att börja lyssna på vad folk faktiskt försöker säga i stället för att hänga ut dem som fredlösa som man kan behandla godtyckligt?

Kan man inte tänka sig att de som de senaste åren har varnat för massinvandringen av människor som inte kan eller inte vill integreras i vårt samhälle faktiskt hyser djup oro för hur det ska gå för Danmark och hennes barn?

Kan man inte tänka sig att de som varnar för den hotande islamiseringen faktiskt är rädda för islamiseringen, därför att de har sett hur det gått överallt där islam har trängt fram?

Att de är rädda för att vi kan förlora den dyrbaraste frihetsrättighet vi har, nämligen yttrandefriheten? När den har gått förlorad, får vi sannolikt aldrig tillbaka den.

Därför frågar jag och därför kommer jag att fortsätta fråga.

Därför talar jag och därför kommer jag att fortsätta tala.

Tack så mycket.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".