Svenskarna spetsade skåningar på pålar

357 år efter Roskildefreden, då Sverige tog Skåneland från Danmark, verkar allt vara glömt och förlåtet. Så bra har Sverige lyckats med det historiska utsuddandet av Skånelands danska historia att dagens skåningar inget vet om fasorna deras förfäder fick utstå pålar genom kroppen var bara en av tortyrmetoderna.

Det Sverige som i dag skryter med att vara en humanitär stormakt, har inte mycket humanitet att yvas över i sin historia. Kuvandet av folket i det ockuperade Skåneland var så bestialiskt att det bara finner sitt motstycke i dagens Islamiska Staten. I dag förfasar vi oss över IS-krigarna som mördar för territoriets och sitt eget höga nöjes skull, men vet inget om att de svenska 1600-talssoldaterna agerade exakt lika urskillningslöst och grymt.

Tack vare en släktforskande släkting vet jag en hel del om mina egna förfäder, och så långt tillbaka han kunnat komma är de skåningar. Min farfars farfars farfar hette Anders Pehrsson Åbo och föddes 1757 i Kabbarp, Tottarp, en liten socken i det som nu är Staffanstorps kommun. Min farfars morfars far hette Nils Dahlsjö, en dräng född på halvön Kullen i nordvästra Skåne 1810.

Min farmors farfars far var arbetskarlen Ola Svensson, född 1794 i Välinge som är en liten kyrkby i Helsingborgs kommun.

Längre tillbaka kommer man inte eftersom svenskarna brände de skånska kyrkoböckerna.

 

Jag är säker på att Anders, Nils och Ola visste allt om svenskarnas grymheter mot deras farfarsfäder. Frågan är varför de inte förde historierna vidare till sina barnbarnsbarn. Antagligen hade de efter 100-150 år i fiendens våld resignerat och intalat sig själva att Skåne aldrig mera skulle bli danskt, och att det därför var lika bra att finna sig i sitt öde. Men den som är utan historia blir lätt lurad och bedragen, därför är det viktigt för Skånelands framtid att dess invånare påminns om hur försvenskningen av vårt land gick till.

250px-Uno_RöndahlEn av de främsta historieskrivarna hette Uno Röndahl (1924-2011), en polis från Kristianstad som likt en detektiv grävde fram Skånelands bortglömda historia. Med all önskvärd tydlighet visade han att det som i svenska historieböcker kallas en fredlig övergång från Danmark till Sverige i själva verket var etnisk rensning, massmord, deportering och ett enormt förtryck.

 

 

Uno Röndahls första bok Skåneland utan förskoning utkom 1981. I den citerar han ett fasansfullt stycke ur Artur Lundkvists bok Snapphanens liv och död, om snapphanen Lars öde:

Knektarna kommer och hämtar honom, men lossar inte hans fjättrar utan bär bort honom emellan sig, en trupp står uppställd med musköter i händerna, en trumslagare står beredd med en stor trumma hängande ner mot knäna. En påle av ek ligger där färdig, spetsad vass, med barken bortskalad i hela dess längd, nära intill har ett hål grävts i marken, med en hög rödaktig jord uppkastad bredvid.

Trumman börja dåna, dovt och långsamt, Lars läggs ner på marken vilande på magen, flera karlar griper tag i honom och håller honom hårt, hans kläder fläks upp, ett knivsnitt görs vid nedersta ryggkotan och där förs den spetsiga pålen in under huden, skjuts uppåt med korta stötar, försiktigt för att pålen varken ska tränga för djupt i kroppen eller komma ut igen genom huden.

Trumman dunkar, en fruktansvärd spänning skakar den utsträckta kroppen, men karlarna håller den nere, tryckt mot marken, Lars känner smärtan som en eldflamma upp genom kroppen, han omsluts av ett rödflammande mörker, biter samman tänderna så hårt att han hör dem krasa sönder, men han hör inget skrik från sig själv, bara sjunker i ett djup och allt blir mörker.

Han vaknar till igen när han hänger upprest på pålen, hans fötter är fastspikade, hans armar bakåtböjda och fastsurrade, en galge är rest uppöver honom och en repsnara omsluter hans hals, men så löst sittande att han inte genom huvudrörelser kan strypas. Smärtan är som en rasande eld i hans kropp, som om lågor förtärde hans kött i oavbrutna angrepp, han har munnen full av blod.

 

Vad hade då Lars och de andra snapphanarna gjort? De försvarade det land som ockuperats av främmande makt, och de ville tillbaka till sin rättmätige danske kung. Bröt de mot lagen? Nej, inte ens det. Vid freden i Roskilde hade nämligen Sverige lovat att skånelänningarna skulle få fortsätta lyda under dansk lag. I Roskildefredens 9 artikel står ordagrant att de skulle få blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheder oturberade och obehindrade

Svenskarna praktiserade dessutom omvänd bevisföring. Envar som anklagades för att vara snapphane (de skånska motståndsmännen) fick dödas. I Göingehäraderna utfärdade svenskarna skottpengar på motståndsmännen och var och en som infångade en snapphane, död eller levande, fick tio riksdaler och därtill motståndsmannens egendom. Som Uno Röndahl skriver betydde detta förstås att vem som helst kunde göra sig av med en ovän och få betalt av svenskarna genom att hävda att den han dödat varit snapphane.

 

Uno Röndahl skriver:

front500Det är egentligen ofattbart att vårt folk i Skåneland står utanför våra fäders historia i de här avseendena. Visst har det skrivits om det som skedde, men inte på sådant sätt att vår tid tagit det på allvar. Deras [svenskarnas] brott mot Skånelands folk har man medvetet förtigit eller i förekommande fall förhärligat och, vilket är det värsta, gjort det på våra dödsplågade förfäders bekostnad. I den skrivna historian har de nämligen iklätts skepnader som snapphanar, skogstjuvar, skälmar, bovar och nattsvarta banditer, som i brottsligt uppsåt satte sig upp mot svenskheten i form av den militära och civila administrationen i Skåneland.

34 år efter att Skåneland utan försoning kom ut, kan man dystert konstatera att det är lika illa nu som då. Uno Röndahls böcker är lika okända som den svenska ockupationsmaktens illgärningar. Här kan du läsa hela boken gratis.

 

Men ett par saker har svenskarna aldrig lyckats ta ifrån oss skånelänningar: dialekten och mentaliteten. Det retar ihjäl framförallt stockholmarna att vi vägrar tala med uppsvenska r och att vi högaktningsfullt struntar i vad de har för sig i Stockholm. Det är hög tid att väcka den gamla stoltheten för Skåneland och inse var vi faktiskt hör hemma i Danmark.

Skriv på namninsamlingen för Skånelands återförande till Danmark!

 

PS. Mer om svenskarnas grymma metoder följer i kommande artiklar.