Storbritanniens obesvarade kärlek

Den liberala toleransens tradition, skapad i Storbritannien, är en av de största gåvorna detta land har gett världen. Detta inkluderande arv från John Locke och John Stuart Mill står däremot alltid oskyddat mot missbruk från människor som är villiga att utnyttja liberalismens brister inte minst dess tolerans mot intolerans för att ta död på liberalismen.

The Church of England har i sina dagar ofta varit långt ifrån liberal. Under 1800-talet krossade den karriärer och inkomstmöjligheter för liberala teologer, lika effektivt som Katolska kyrkan i Rom. Men på 1900-talet ändrades det. Till viss del på grund av minskat självförtroende när antalet kyrkobesökare blev allt färre, förlorade Church of England i slutet av 1900-talet sitt rykte som Konservativa partiet i bön, och blev något i stil med Liberala partiet i bön. Inga kompromisser verkade för extrema. Inget offentligt uttryck för tvivel blev för stolligt. Och i några år har nu Church of England styrts av sina medlemmar inte tack vare, utan trots allmänhetens pinsamma tvivel på dess ledare.

 

Och här har vi det liberala dilemmat koncentrerat i en enda händelse från förra veckan. Den förre biskopen i Oxford, Lord Harries en vänlig och bildad man använde en debatt i Överhuset till att föreslå att kröningen av nästa brittiska monark kanske skulle innehålla några verser från Koranen.

Det skulle demonstrera inkluderande gästfrihet sa han, om brittiska muslimer fick höra något ur sin heliga skrift uppläst under kröningen av Church of Englands nästa överhuvud. Snarare en antydan om kaos. Artigheter som denna förväntas numera av biskoparna trots att dessa, enligt min erfarenhet, orsakar förtvivlan bland deras före detta flock.

För givetvis är hela gesten djupt demoraliserande för brittiska kristna i allmänhet. Och givetvis innehåller den misstag som måste påpekas.

 

För det första är det sant att det finns många muslimer i Storbritannien. Det är också sant att några av dem skulle känna sig lyckliga om verser ur Koranen lästes på denna stora dag i Westminster Abbey. Men vi har också många hinduer och sikher i Storbritannien. Visserligen har ingen ur deras grupper utmärkt sig eller fått någon större uppmärksamhet från allmänheten genom att till exempel spränga ett tunnelbanetåg i rusningstrafik. Men nog kunde väl ändå uppläsning av något ur deras heliga skrifter klämmas in?

Och hur göra med den snabbast växande tron i Storbritannien: ateism. Varför ska inte tvivlare och icketroende få representeras med en uppläsning? För att inte nämna judar, buddhister, animister och de återstående följarna av druidernas tro? Storbritannien får förbereda sig på den längsta kröningsgudstjänsten på mycket länge.

 

För det andra uppstår frågan om vilka passager från Koranen som skulle läsas vid kungens kröning. Jag antar att vi inte får höra slå ihjäl de vantrogna varhelst du finner dem, och inte versen som lyder injaga skräck i förnekarnas hjärtan Låt nu [svärden] vina över [deras] huvuden och händer.

Jag misstänker att dessa verser inte slår så gott, så att säga: de anhöriga till den halshuggne soldaten Lee Rigby och inte minst till de hjälparbetare från Storbritannien som nyligen halshuggits i Syrien, kunde ta illa vid sig även om ingen annan skulle göra det.

 

För det tredje är det givetvis ett misstag att inkludera verser från Koranen vid nästa kröning av en monark, med tanke på det gamla problemet med växelverkan. Jag ska inte uppehålla mig vid det obscena i att läsa verser från Koranen i den heligaste av alla helgedomar för de anglikanska kristna, samtidigt som kristna (och absolut inte judar) inte ens får sätta sin fot i Mecka. Den invändningen är så 00-tal. Men det är rimligt att fråga sig varför brittiska muslimer ska få sin heliga skrift uppläst på kröningen av den nye monarken, när många i sina egna moskéer inte ens vill be för monarken.

I brittiska synagogor ber brittiska judar varje vecka för att drottningen ska få ett långt och lyckligt liv. Det är en rörande och innerlig stund, för att inte tala om att det är en tydlig signal till alla som tvivlar på att judar i Storbritannien är ytterst lojala mot staten.

 

Så varför har inte brittiska moskéer liknande böner? Varje gång jag har diskuterat detta med muslimska vänner i Storbritannien, har de avfärdat idén med att jag uppenbarligen provocerar dem genom att ens ta upp frågan. I bakgrunden ligger uppfattningen att alla vet att detta skulle vara helt omöjligt.

Men varför inte? Om muslimer i Storbritannien vill visa att de är lojala mot landet, varför inte ta en sida ur judarnas bok och be en bön över hela landet varje fredag för drottningen som landets överhuvud, Church of Englands överhuvud och chef över de väpnade styrkorna. Det skulle vara en underbar symbolik.

 

Men det är, förstås, helt omöjligt. Många brittiska imamer skulle, om de ens föreslog detta, stå inför ett upplopp. Och det är där Lord Harries liberala inkluderande gästfrihet krockar med sina högst förutsägbara problem. Eftersom många muslimer i Storbritannien helt enkelt inte delar den gode Lord Harries vänlighet, tolerans, inkludering och absolut inte hans liberalism. I själva verket beundrar de i mycket högre grad en annan tro, som verkar självsäker och stark, än en religion ledd av personer som inte verkar ha särskilt mycket tro på sin egen tro.

Det här är alltså ytterligare ett kapitel i historien om Storbritanniens moderna tragedi. Villigt att vara oändligt öppet och gästfritt finner sig landet helt förvirrat när gästfriheten varken respekteras eller återgäldas. Vad är svaret? Kanske lite mer vänlighet, lite mer generositet, offrandet av ytterligare några av våra dyrbara traditioner? Det kommer väl att fungera, tror vi, eller hur?

Nå, kanske blir det verser från Koranen vid nästa kröning. Men den kung som kröns kommer inte längre att styra över ett land som är kristet, inte ens symboliskt.

 

Denna artikel publicerades först på Gatestone Institute och återges här med benäget tillstånd.

 

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".