ANALYS: Politiska dissidenter blir rumsrena

Överallt i Europa syns samma fenomen: Åratals kampanjer mot de populistiska partierna har slagit fel och i flera länder har de i stället blivit störst.

 

Även om några av dem har vissa gemensamma drag, så som EU-skepsis eller direkt EU-motstånd och kritik av massinvandringen, så är det svårt att placera Europas framstormande populister på en höger-vänster-skala. Vi talar om partier som UKIP i Storbritannien, Geert Wilders PVV (Frihetspartiet) i Holland, Nationella Fronten i Frankrike, neo-kommunistiska Syriza i Grekland, Alternative für Deutschland i Tyskland, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti.

Det de främst har gemensamt är att de stormar fram, inte bara i opinionsundersökningarna, men också i valen. Flera av dem har på rekordtid blivit största parti i sitt land. Det gäller för närvarande PVV, Nationella Fronten, Syriza och Dansk Folkeparti, medan UKIP närmar sig.

Också en annan omständighet utmärker dem: De har utan undantag kallats populistiska av det gamla politiska etablissemanget och dess press, och det är inte menat som en komplimang trots att populism kommer av ordet populus, det vill säga folket. De gamla socialistiska, konservativa och liberala partierna som suttit vid makten överallt i Västeuropa sedan Andra världskriget i vissa länder i hundra år hatar och fruktar dessa uppkomlingar eftersom de uppenbarligen har ett närmare förhållande till vad som rör sig i befolkningen, lyssnar till folkets bekymmer och försöker möta dessa med politiska förslag.

 

Men nu tyder allt på att de gamla fördämningarna är på väg att brista. Det är inte längre tillräckligt att skrämma väljarna genom att kalla de nya partierna populistiska, rasistiska, främlingsfientliga eller ännu värre. Det hjälper inte att den övervägande delen av gammelmedierna konstant skäller ut dem och försöker förtala dem genom att gräva fram diverse skandaler.

Ta Dansk Folkeparti som exempel. För att par dagar sedan visade en opinionsundersökning, att DF för första gången någonsin är Danmarks största parti. Om det varit val i dag skulle partiledaren Kristian Thulesen Dahls manskap uppnå 21,5 procent av rösterna, medan de två gamla statsbärande partierna, Socialdemokraterna och liberala Venstre, hade fått nöja sig med 19,8 respektive 20,9 procent.

Det är först och främst ett svidande nederlag för Socialdemokraterna som för inte så många år sedan kunde räkna med stöd från minst var tredje väljare. Sedan Dansk Folkeparti startade 1995 har de socialdemokratiska ledarna rasat mot Dansk Folkeparti och beskyllt det för allsköns ondska på grund av partiets islam- och invandringskritik samt EU-skepsis. Rasistiskt, främlingsfientligt och odemokratiskt hör till de mildare skällsorden.

 

Den socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen blev känd senare ökänd för sitt uttalande om Dansk Folkeparti vid Folketingets öppnande i oktober 1999: Därför säger jag till Dansk Folkeparti: Oavsett hur många ansträngningar man gör så blir ni i mina ögon aldrig rumsrena!

Det skulle bli ett uttalande som de socialdemokratiska ledarna kom att ångra många gånger. Särskilt efter att Nyrup Rasmussen två månader senare blev tvungen att erkänna att hans far varit medlem i det danska nazistpartiet.

 

Det hade statsministern naturligtvis inget ansvar för, men det satte onekligen hans moralpredikningar i ett något tvivelaktigt ljus, och folk började spekulera om hur rent det egentligen hade varit i de rum där Poul Nyrup Rasmussen växte upp.

I dag finns det inte längre någon dansk tidning eller politiker som skulle våga kalla Dansk Folkeparti rasistiskt, knappt ens populistiskt. Det har blivit ett helt normalt parti, som fler och fler danskar röstar på utan att det har gett avkall på sina gamla kärnfrågor.

 

Mycket tyder på att samma utveckling är på gång i flera andra länder där de gamla partiernas kampanjer mot populisterna uppenbarligen har slagit fel eftersom de inte längre gör intryck på väljarna.

Så är helt klart fallet i Storbritannien. Där har U.K. Independence Party, UKIP, just vunnit en jordskredsseger i fyllnadsvalet i Rochester & Strood. Partiets kandidat, Mark Reckless, fick 42,1 procent av rösterna och förödmjukade regeringspartiet Tories (34,8 procent), Labour (16,8) och det andra regeringspartiet Liberaldemokraterna (0,9). Det var första gången UKIP ställde upp i valkretsen.

En opinionsmätning förutspår att UKIP kan få uppemot en fjärdedel av rösterna vid nästa parlamentsval. I valet 2010 fick det bara 3 procent.

UKIPs kärnfråga är bevarandet av Storbritanniens nationella identitet, och att ta landet ut ur EU. Partiet är också kritiskt mot den pågående massinvandringen.

Det är knappast någon tillfällighet att premiärminister David Cameron dagen efter fyllnadsvalet offentliggjorde planer på att begränsa invandringen, samt krävde drastiska förändringar i landets förhållande till EU. Det är emellertid inte första gången han skickar ut sådana signaler, och om han menar något med det är oklart.

 

 

Samma signaler om invandringen hör man då och då i andra länder, men massinvandringen särskilt den muslimska fortsätter nästan överallt med full styrka. Följaktligen har en växande andel av väljarna dragit slutsatsen att de etablerade politikerna visst kan prata, men inte tänker göra något för att värna ländernas egenart och skydda deras ursprungliga befolkningar.

Det ser man tydligt i Frankrike där Marine Le Pens EU- och invandringskritiska Nationella Fronten blev största parti vid EU-valet i maj. FN fick nästan 25 procent av rösterna. En ny opinionsmätning visar att Le Pen mycket väl kan vinna nästa presidentval.

 

I Tyskland stormar Alternative für Deutschland fram, även om de stora partierna beskriver AfD som en farlig och populistisk extremiströrelse på grund av dess motstånd mot euron och fortsatta miljardtransfereringar till sydeuropeiska länder som inte har ordning på sin samhällsekonomi. Därför sände det chockvågor genom Tyskland när AfD i det nyligen avhållna delstatsvalet i Sachsen fick 10 procent av rösterna.

I Sverige har en mångårig kampanj mot Sverigedemokraterna också visat sig resultatlös. Fler och fler svenskar har slutat tro på de andra partiernas och den eniga pressens skräckpropaganda om att partiet är rasistiskt och nazistiskt.

Just nu råder spänd förväntan på budgetomröstningen i riksdagen 3 december. SD kan fälla regeringens budget och eventuellt orsaka nyval, något partiet inte räds.

Min absoluta uppfattning är att vi skulle gå framåt i ett nyval. Jag tror vi skulle få 17-18 procent, sa SDs kommunalråd i Malmö Magnus Olsson, till Sydsvenskan 19 november.

 

 

 

Runt om i Europa är tecknen tydliga: De etablerades skrämselkampanjer fungerar inte. Makthavarna måste därför välja. Antingen måste de göra något för att lösa de problem som oroar väljarna: förlusten av nationell självständighet till en högmodig byråkrati i Bryssel, islamiseringen, arbetslösheten, den ekonomiska stagnationen och den allmänna samhällsupplösningen eller så kan de förbereda sig på att bli knuffade åt sidan av partier som lovar handling och inte bara ord.