KRÖNIKA: Min privata plågoande

Dispatch Internationals medarbetare Patrik Nyberg har läst ett bokmanus av Gustaf Hellsing en man som fick sitt liv förstört av psykoterapin. Hellsing dog innan manuset kunde publiceras, men här ger Nyberg honom en postum upprättelse.

 

Nyligen avslöjade docent Max Scharnberg att psykoanalytikern Göran Bodegård under 1990-talet försökte stoppa publiceringen av en vetenskaplig analys av vittnen i da Costafallet.
Da Costafallet var ett positivt ärende för psykoterapeuter då rättsväsendet valde att lyssna på dessa teorier i stället för på evidensbaserade slutsatser. Dispatch följer nu upp granskningen av Göran Bodegård, då vi fått tillgång till ett opublicerat bokmanus av den avlidne Gustaf Hellsing som går igenom hur han och hans dotter drabbades av Bodegårds agerande.

 

Gustaf Hellsing

Hellsings manus heter Anklagad för incest och innehåller förord av advokaten Kerstin Koorti. Koorti skriver i förordet: Det som bland annat gör Gustaf Hellsings mål unikt är att Stockholms tingsrätt i sekretessfrågan intagit en ståndpunkt till barnets bästa. I målet yrkade åklagaren och målsägandebiträdet flera gånger om att den fortsatta handläggningen skulle ske bakom stängda dörrar, vilket tingsrätten avslog.

Tingsrätten konstaterade att oavsett hur sanningen såg ut så har inte dottern gjort sig skyldig till något skamligt. Koorti skriver angående detta: På grund av denna motivering kan läsaren av denna bok själv ta del av samtliga uppgifter och handlingar, vilka framkom i målet och själv göra sin egen bedömning av vad som dagligdags döljs i liknande fall bakom lyckta dörrar.

 

I kapitel ett beskriver Gustaf hur han träffade sin kommande fru på tandläkarhögskolan där han var verksam som docent. Linda var en av Gustafs studenter, men 1985 började de umgås privat och inledde efter ett tag en relation. 1987 föddes deras dotter Nina och året efter gifte de sig. Äktenskapet havererade tidigt och i juni 1995 polisanmäldes Gustaf för sexuella övergrepp på sin dotter.

De så kallade bevis som lades fram mot Gustaf rör psykologobservationer som gjordes av dottern Nina då hon i sandlådan byggde upp palissader och gränser alltså. Hon försökte stänga av kontaktvägen till den som hon identifierade som pappafiguren, berättade psykologen Irma Lee i rättssalen. Chef för Irma Lee var ovan nämnde Göran Bodegård.

Gustaf utsätter utredningen för hård kritik och menar att det han råkade ut för under 1990-talet var freudianernas nya måltavla. Förut hade de förklarat alla samhällsproblem genom att skylla på den schizofrenogena mamman. Men efter att dessa idéer blivit omöjliga att saluföra, skiftade de fokus till den incestuöse pappan som då ansågs vara upphovet till all olycka.

 

Vilka stöd Lees metoder för att utreda övergrepp hade i vetenskap och beprövad erfarenhet, kunde hon inte ge några exempel på till domstolen. Men de freudianskt färgade psykologerna tyckte det var graverande för Gustaf att dottern under utredningens gång byggt palissader och bommar. Staket Sandlådeobservationerna som användes i Ninas fall förekom i stor utsträckning under 1990-talet för att fastslå om övergrepp skett.

Något som psykologiprofessorn Lennart Sjöberg tog upp i en artikel i Svenska Dagbladet 1997:

Godtycket är i det närmaste totalt, ingen vetenskaplig grund finns till exempel för sandlådetestning. Inget tyder heller på att verksamheten är självsanerande, tvärtom stödjer psykologerna varandra i sina fördomar och vanföreställningar.

Två år före polisanmälan mot Gustaf Hellsing gick hans och Lindas skilsmässa igenom. Göran Bodegård skrev i samband med detta ett intyg till bostadsförmedlingen att hon måtte få förtursrätt till en barnvänlig lägenhet inom Engelbrektsskolans upptagningsområde. Gustaf menade att Linda tycks ha en formidabel duperingsförmåga och nu charmade hon Bodegård.

 

 

Att Sverige är ett litet land märks i denna bok. De inblandade i processen mot Hellsing var personer som tidigare utmärkt sig i riksbekanta häxprocesser. Till exempel barnpsykologen Margareta Erixon, kuratorn Kerstin Hallström och förskoleläraren G som aktivt agerade mot allmänläkaren i da Costafallet.

Socialtjänsten drev länge ärendet mot Gustaf innan polisanmälan gjordes, och Hellsing menar att dess anställda långt ifrån alltid har barnets bästa för ögonen. Vid ett tillfälle säger han till en socialsekreterare: Tänk om Linda, när hon om tio år är arton, skulle få klart för sig hur lumpet jag förtalats! Då kommer hon antagligen hata sin mor och kanske även er.

Socialsekreteraren: Det bryr jag mig inte om om tio år. Hon får gärna hata mig då.

 

En bit in i berättelsen framkommer en intressant historia som aldrig beaktades av utredarna. Hellsings dotter hade en halvsyster som och heller fick träffa sin pappa. Mamman hade satt stopp för umgänget. Men utredarna ansåg inte det var intressant att mamman förbjudit båda döttrarna att träffa sina fäder. De såg inget mönster i tillvägagångssättet.

Det är en starkt känslomässig skildring som Gustaf levererat om ett iskallt myndighetsklimat som behandlar honom som skyldig även efter den friande domen. November 1996 frikändes Gustaf av tingsrätten. Åklagaren valde att inte överklaga. Troligtvis insåg hon att den bräckliga bevisningen i form av observationer av ett barn som lekt i sandlådan inte heller skulle imponera på hovrätten. Men Gustaf fick inte träffa sin dotter trots den friande domen.

 

 

Bodegård lät sig dock inte nöja sig med detta. Han anmälde Koorti till Advokatsamfundet och JO-anmälde domaren Carin Wiklund Jörgensen. Bodegård använde sig av journalisten Ewa Tures på TT för att kvälja dom. I artikeln säger Bodegård att den friande domen var felaktig. Efter detta anmälde han även rättspsykologen Nils Wiklund som kallats av Koorti.

Till Advokatsamfundet skrev Bodegård att docenten Gustaf Hellsing hade en nedsatt intellektuell kapacitet, vilket Wiklund reagerade starkt mot. När man lägger ifrån sig boken är det med en känsla av djup sorg. Gustaf stigmatiserades trots den friande domen. Det är också en intressant tidsresa att se hur psykoanalytiker kunde dirigera medierna att driva deras teser även efter att en friande dom meddelats.

 

 

Styrkeförhållandet har nu ändrats och ingen efterfrågar längre freudianernas märkliga uppfattningar om sakernas tillstånd. Gustaf är död sedan något år tillbaka och det är synd att han aldrig hann få ut boken om processen mot honom. Men jag hoppas att jag genom denna text kunnat ge Gustaf upprättelse mot sina plågoandar.

 

Dispatch har erbjudit Göran Bodegård att lämna en kommentar, vilket han inte vill. Så här skrev han till oss:

Hej,

Tack för invitationen att göra en replik. På grund av medicinsk sekretess är jag förhindrad att göra det. Den långa tiden som passerat gör att jag inte har möjlighet att ge några övergripande synpunkter som är good enough baserade.