Dansk författare: Falsk antirasism har blivit svensk statsideologi

De danska protesterna mot Sveriges statssanktionerade antirasism, som senast kom till uttryck i domarna mot gatukonstnären Dan Park och galleristen Henrik Rönnquist, tilltar i styrka.

Protesterna kommer bland annat från danska Trykkefrihedsselskabet, från ledaren för De Konservativa i Köpenhamns kommunfullmäktige, Rasmus Jarlov, och från den stora borgerliga tidningen Jyllands-Postens ledarskribent.

Nu har också den kände skönlitterära författaren Jens-Martin Eriksen slutit upp i kritikerkören.

 

I en intervju i tidningen Information 5 september kallar han fängelsedomen mot Dan Park ett uttryck för ett farligt steg.

21 augusti dömdes Dan Park av Malmö tingsrätt till sex månaders fängelse för nio tavlor som domstolen menade överträdde det svenska förbudet om hets mot folkgrupp. Polisen beslagtog bilderna, som nu ska destrueras.

Så vitt Jens-Martin Eriksen känner till är det första gången som en domstol i ett västerländskt land har avkunnat en fängelsedom för ett yttrandebrott, sedan den brittiske historikern David Irving 2005 dömdes i Österrike för att han förnekat Förintelsen. Normalt förknippar vi bara sådana metoder med diktaturstater.

 

Enligt Jens-Martin Eriksen visar de premisser som Malmö tingsrätt har lagt till grund för domen om skakande amatörarbete. Även inom den svenska anti hatespeech-lagstiftningens ramar.

Han går vidare: I domen ignoreras konsekvent det faktum att Dan Parks bilder har karaktären av karikatyrer. Beskrivningarna av verken i domen utmålar förmodligen deras förnedrande och hetsande innehåll, men det sker på ett märkligt lösryckt sätt. Karikatyrgenren är per definition en kommentar till lokala politiska slagsmål. Och därför kan man absolut inte förstå en karikatyrteckning om man kopplar bort all kunskap om dess kontext.

 

Som exempel nämner Jens-Martin Eriksen teckningen med rubriken Hang on Afrofobians ett av de konstverk som Dan Park dömdes för och som nu ska destrueras. Alla utgick ifrån, säger Jens-Martin Eriksen, att Yusupha Sallah, vars huvud finns med på teckningen, överfölls av svenska rasister. När man upptäckte att det brutala överfallet, som så när kostade Sallah och hans son livet, begåtts av muslimska araber, stängde den svenska offentligheten ner hela saken.

Saken tigs ihjäl. Tystas ner på samma sätt som uppenbarligen skedde med ett gäng pakistanska pedofilers mångåriga sexövergrepp i den engelska småstaden Rotherham.

 

Det är här Dan Park kommer in på arenan, säger Jens-Martin Eriksen, för han är den ende som kommenterar och hans teckning är en sarkastisk kommentar. Vad han i verkligheten gör är att leverera en sylvass kommentar till relativismen i den så kallade antirasismen: Att rasism och rasistiska hatbrott bara kan erkännas som sådana, om det är etniska européer som är angripare och alla andra etniciteter är offer. Men har man att göra med angripare av annan etnisk härkomst, blir deras övergrepp avideologiserat. Så blir nyheten till en notis, en slumpartad händelse som inte är värd att nämna på den politiska agendan och inte kräver mobilisering.

 

Jens-Martin Eriksen fortsätter: Konsekvensen av detta är att antirasismen i sin dominerande variant har mist all trovärdighet, eftersom den faktiskt promoverar och beskyddar den rasism som till exempel uppvisas av muslimska araber. Antirasisterna är helt oförmögna att föreställa sig att det kan existera rasism i alla kulturer, även i de invandrarkulturer som kommer till Europa. De har fått för sig att rasism är ett endogent fenomen i europeisk kultur. Det betyder att de inte heller kan erkänna invandrarmiljöernas våldsamma sanktioner mot invandrarflickor som har haft etniskt europeiska pojkvänner i värsta fall hedersmord som rasistiska hatbrott. Trots att den utstötning som drabbar dem som haft en sådan kärleksrelation är precis lika rasistisk som den som mötte nigger lovers i de amerikanska sydstaterna förr i tiden.

Antingen är man antirasist hela vägen eller inte alls. Man kan inte vara en relativ antirasist. Man måste vara det på en universell basis. Man kan inte säga att några gärna får vara rasister, medan andra inte får, säger Jens-Martin Eriksen.

 

Enligt den danske författaren har Sveriges relativistiska antirasism antagit karaktären av statsbärande ideologi. Till och med i den utsträckningen att man måste regelbundet stampa fram rasistiska saker ur marken, för att det helt enkelt inte finns tillräckligt många att välja bland. Därför ser vi att motdemonstranter mot små sekteristiska svenska högerpartier kan samla tusentals, som den som nyligen ägde rum mot Svenskarnas parti. Här stod 2 500 antirastiska demonstranter mot ett påvert hot i form av sju marginella förkylda högerextremister. Rasism blir en vålnad, ett frammanat fenomen, som antirasisterna själva behöver för att blåsa upp sig för att komma till sin rätt. De frammanar ett spöke för att få lov att förvandlas till dem de gärna vill vara. Om de verkligen vill vara antirasister måste de vara emot all rasism, och då måste de också vara emot invandrares rasism mot etniska skandinaver.

 

Det faktum att man inte kan erkänna någon annan rasism än vit rasism, beror på att man på ett mycket subtilt sätt själv är rasist, menar Jens-Martin Eriksen. Man tror att antirasism beror på särskilt goda egenskaper, på en godhet och barmhärtighet, på sina egna mänskliga kvaliteter. Och orsaken till att man är antirasist är att man en sådan särskilt barmhärtig människa. Antirasisterna förstår inte och försöker därför inte främja antirasism på en universell basis utifrån vilken människor anses vara likställda. Enligt dem är antirasism en viljans handling, ett iscensättande inte en bekräftelsehandling. Jag kan inte komma på några andra förklaringar till att antirasisterna inte kan inse att rasism är något som kan komma från vilken etnicitet som helst mot vilken annan som helst.