LEDARE: Konsten och diktaturen

Linda Rasmussen, Malmö tingsrätt, Adolf Hitler, Josef Stalin,
ayatolla Khomeini och Mao Tse-tung har en sak gemensamt: De är besatta av konst.

Man skulle kunna tro att så mäktiga personer och instanser hade annat för sig än att spionera på konstnärer och gallerister, men historien visar att de faktiskt lägger stor energi på just detta.

Hitler och hans propagandaminister Josef Goebbels var djupt intresserade av bildkonst, arkitektur, litteratur, film och musik.
Stalin kallade in konstnärer och kompositörer till kamratliga samtal, och drog sig inte för att framträda som operakritiker om melodierna inte motsvarade hans syn på uppbygglig musik. Detta kostade en massa konstnärer livet.

 

Mao slog ihjäl konstnärer som gjorde narr av det paradis han påstod sig ha skapat i Kina. Linda Rasmussen nöjer sig tills vidare med att dra de konstnärer inför rätta som inte bidrar till att skapa framsteg i umgänget mellan människor och tingsrätten avkunnar dom efter dom mot dem.
Varför är dessa potentater så rädda för konst? För att konsten kan något som vanligt tal och skrift inte kan: Nämligen att på ett ögonblick öppna folks ögon för något de tidigare inte hade tänkt på eller kunnat uttrycka i ord.
Det är därför vanlig censur av skriftliga och muntliga yttranden alltid följs upp med ingrepp mot konsten. För konsten är farligare än upplysningar och argument.
Av den anledningen har Linda Rasmussen och Malmö tingsrätt nu krossat Dan Parks liv med ett långt fängelsestraff och ruinerande böter, som han förstås inte har någon som helst möjlighet att betala.

 
Nästa naturliga steg blir nu att sätta folk som Dan Park och Henrik Rönnquist i koncentrationsläger eller fängelsehålor så som man gjort i alla andra totalitära samhällen.
Potentaterna kommer alltid att ha lagen i ryggen, för de skriver den själva. Det är därför slöseri med tid att ägna sig åt juridiskt hårklyveri. Om makthavarna en gång för alla beslutat sig för att avskaffa yttrandefriheten, så som man gjort i Sverige, kommer de alltid att kunna hitta formella argument att smycka ut sina handlingar med.
Det på deras frukt man känner igen dem.

Inte på deras påståenden eller paragrafer.
Rättsläget i Sverige är nu att så kallat kränkta personer (utom vita gammelsvenskar, förstås) fritt kan bestämma vilka som ska straffas. För den påstådda kränkningen är i sig själv ett bevis på att ett brott har begåtts. Annars skulle de ju inte varit kränkta.
Om en bagare bakar en kaka med svart chokladöverdrag, kan svarta personer ringa till Linda Rasmussen och säga att de är kränkta, varpå hon inleder en förundersökning. Om bagaren i stället använder vit choklad är allt i sin ordning.
Om någon använder ord som neger eller nigger står Linda Rasmussen på språng trots att man varje kväll kan se filmer på teve där svarta använder dessa beteckningar om sig själva.

 
Frågan är om målsägarna i processen mot Dan Park och Henrik Rönnquist verkligen känt sig kränkta, eller bara sett en möjlighet att få lite pengar i fickan och krossa människor de inte tycker om?
Det kan nog bara deras psykologer avgöra.
I en rättsstat finns ingen rätt att slippa bli kränkt.
I en rättsstat ska konstnären heller inte behöva förklara varför han har skapat ett visst konstverk. Han ska lika lite förklara varför han har tecknat svarta och zigenare, som om han tecknat en brölande kronhjort i en skogsbacke.
Om konstverket bidrar till att främja förståelsen mellan människor och skapa framgång i samhället, ska inte spela någon roll för konstnären och makthavarna har ingen rätt att kräva detta.

 
Om det alltså hade varit tal om en rättsstat. Vilket Sverige inte längre är.
Lägg märke till skillnaden mot Danmark. Miljoner muslimer kände sig kränkta över Kurt Westergaards bild av en profet med en bomb i turbanen. Den danska åklagarmyndigheten gjorde dock bedömningen att inget brott hade begåtts.
Det är tur att Kurt Westergaard inte är svensk.

Danska

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".