Yttrandefrihetens vänner mötte foliehattarna

I dag klockan 11 samlades ett 30-tal människor på Konsthallstorget i Malmö för att manifestera till stöd för den allt mer hotade yttrandefriheten i Sverige. Detta uppskattades inte av en grupp vänsterextremister som, för att visa vilka problem de har, hade satt på sig foliehattar.

Ni vet sådana som stråltanter tillverkar för att skydda sig från rymdstrålar

 

Vänstern bar foliehattar för att skydda sig från demokratins fundament. Foto: Roger Sahlström

Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist inledde manifestationen med en appell för yttrandefriheten. Därefter följde tal av syster Hatune Dogan som kämpar för världens fattiga och de förföljda kristna i Mellanöstern. Hon var chockerad över att man i en demokrati som Sverige fängslar konstnärer.

Här följer Ingrid Carlqvists appell:

 

Vänner, yttrandefrihetsälskare!

Yttrandefriheten är vår viktigaste frihetsrättighet. Varför är den viktigast? Jo, för att så länge vi har den så kan vi protestera när andra rättigheter tas ifrån oss. Vi kan skapa debatt, vi kan ställa politikerna till svars. Utan yttrandefriheten är vi förlorade. Utan den har vi ingen demokrati och ingen rättsstat.

Sverige var det första land i världen som fick en tryckfrihetsordning inskriven i lagen. Året var 1766 och på den tiden var yttrande- och tryckfrihet inte alls en självklarhet. Om två år kan vi fira 250-årsjubileum för denna milstolpe i den svenska utvecklingen eller kan vi det? Varje dag ser vi fler och fler inskränkningar i demokratins viktigaste hörnsten, och den lag som framförallt används för att tysta människor är Lagen om hets mot folkgrupp.

 

För drygt en månad sedan såg vi här i Malmö något jag aldrig hade trott vi skulle få se hur polisen gick in på ett galleri, grep konstnären och beslagtog nio tavlor. Varför? För att de ansågs utgöra hets mot folkgrupp. Alla som följt Dan Park vet att han slår mot allt och alla men polisen valde att endast beslagta tavlor som kritiserade svarta och zigenare. De var inte intresserade av tavlorna som drev med Sverigedemokraterna, inte av tavlan som hånade naziläkaren Mengele, inte av tavlan som kallade pedofilpappan Josef Fritz världens bästa pappa.

Men i går gick polisen ett steg längre. Efter ett föredrag på Galleri Rönnquist & Rönnquist gick polisen in och sa till galleristen Henrik Rönnquist: Vi ska inte anhålla dig i kväll!

Rönnquist blev så rädd att han frågade om de ville att han skulle ta ner de Dan Park-tavlor som fanns kvar. Det vore en väldigt bra idé, svarade poliserna.

 

Ett av problemen tycks vara att Sverige glömt sin egen frihetshjälte Peter Forsskål. Hur många här har hört hans namn? Nej, inte ens våra riksdagsledamöter vet vem han var och vad han gjorde. Men det var hans skrift Tankar om borgerliga friheten från 1759, som ledde fram till vår unika tryckfrihetsförordning 1766. Han fick springa mellan olika censorer och stryka en och annan mening och därefter betala tryckningen ut egen ficka.

Det värsta med Forsskåls skrift var att den skrivits på svenska. Att vanligt folk kunde läsa att Sverige borde stärka medborgarnas civila rättigheter: yttrandefrihet, rättssäkerhet, näringsfrihet, äganderätt med mera.

Om folk fick höra dessa upproriska idéer kunde de ju få för sig att de hade rättigheter. Det ville man till varje pris förhindra. Censuren menade att bara somliga mer upplysta andar kunde få ta del av kritiskt resonerande texter.

 

Det skrämmande är att vi är i exakt samma läge i dag trots att vi inte har någon förhandscensur. Men vi har självcensur och medier som gör allt de kan för att bara de mer upplysta andarna ska få ta del av kritiskt resonerande texter. Populasen, pöbeln, de som saknar bildning och därför inte kan värdera sammanhangen ska i dag precis som då bara få ta del av väl tillrättalagda och lättfattliga förklaringar om tingens ordning.

248 år efter Forsskåls skrift Tankar om borgerliga friheten är vi tillbaks på ruta 1. Numera är det inte den statliga censuren som bestämmer vad populasen ska få ta del av det är medierna.

 

I dag har vi samlats för att markera att vi inte tänker ge upp vår yttrandefrihet. Vi tänker på Dan Park som sedan 5 juli sitter häktad för att han påstås ha hetsat mot folkgrupp och förtalat fyra personer som ingår i dessa folkgrupper. Men vad är det Dan Park har gjort? Jo, han har ägnat sig åt den gamla, klassiska genren i Europa att håna, bespotta och förlöjliga sina motståndare.

I en artikel i Sydsvenskan kunde vi förra helgen läsa hur Momodou Jallow från Afrosvenskarnas riksförbund upplevde det när vernissagen på Galleri Rönnquist & Rönnquist slog upp portarna lördagen 5 juli. Reportern Eskil Fagerström skriver:

I sitt huvud föreställer han sig hur besökarna går in på galleriet, ser bilderna på honom och hånskrattar.

 

Denna mening visar att Momodou Jallows problem bottnar i hans egen dåliga självkänsla. Han står inte ut med tanken på att någon hånskrattar åt honom, och därför ska den ansvarige kastas i fängelse och betala skadestånd till honom. Jallow har helt enkelt inte förstått att den som sig i leken ger får leken tåla. Själv tar han sig rätten att kalla alla vita svenskar för rasister, men när Dan Park driver med honom skriker han i högan sky.

Om ett land bestraffar dem som hånar, bespottar och förlöjligar andra är detta ett säkert tecken på att det inte finns någon verklig yttrandefrihet kvar bara frihet att yttra det som makthavarna gärna vill höra.
Hån, bespottande och förlöjligande kommer i alla varianter, och kan vara såväl grovkorniga som eleganta. Ett av världshistoriens mest berömda exempel på elegant förlöjligande är den romerske ministern Petronius brev till kejsar Nero, skrivet just innan Petronius begick självmord. Petronius tog fasta på att Nero betraktade sig själv som en gudabenådad konstnär:
Jag vet, min Caesar, att ni inte kan tåla er tills ni får se mig och att ert lojala hjärta saknar mig natt och dag. Jag vet att om det hade varit upp till er, skulle ni ha överöst mig med gåvor, gjort mig till prefekt och beordrat Tigellinus att spela den roll som gudarna skapade åt honom nämligen att utfordra mulorna på godset ni ärvde efter att ni förgiftat er syster Domitia. Förlåt mig, men jag kan inte komma och besöka er just nu, jag svär på alla spökena i Hades, vilket inkluderar er mördade mor, fru, bror och även Seneca.

Att förstöra mina öron med att år efter åt lyssna på dina sånger, titta när dina ynkliga smala ben sparkar omkring i en dans, höra din musik, dina recitationer och dina knarrande epos du fattige versmakare från förorten visade sig vara för mycket för mig och har fått mig att tänka att jag mycket hellre skulle dö. Rom sätter proppar i öronen när man hör dig, hela världen skrattar åt dig, och jag kan inte rodna av skam för din skull längre. Cerberus ylande, den tvåhövdade hunden som vaktar Helvetets portar, kan påminna mig om dig, men det gör inte lika ont. Jag har aldrig behövt låtsas vara hans vän, förstår du, och jag behöver inte be om ursäkt för hans röst.

Ha det bra, men sjung inte. Döda, men skriv inte dikter. Förgifta folk, men dansa inte. Bränn ner städer, men spela inte på lyra. Detta är den sista vänliga vägledning du någonsin får av Petronius, smakdomaren.

 

Där satt den! Kejsar Nero var säkert inte glad åt att folk hånskrattade åt honom, men sånt är livet. I Europa har vi klarat att skaka andras elakheter av oss, eller att besvara dem med samma mynt. Det är fullständigt orimligt att grupper som kommer hit inte ska ta seden dit de kommer utan lyda under andra regler. Det är dags att sluta göra skillnad på folk och folk. Det är dags att återinföra full yttrandefrihet och skrota lagen om hets mot folkgrupp.

 supporters