KRÖNIKA: Samhällets styvbarn sveket mot de svagaste

När Thomas Kangers dokumentär Stulen barndom visades i SVT i november 2005 exploderade debatten om vanvården på de svenska barnhemmen, en vanvård som drabbat en stor del av samhällets olycksbarn, skriver Patrik Nyberg.

Kangers dokumentär ledde till att en vanvårdsutredning tillsattes. Utredningen blev klart hösten 2011 och sedan dess har före detta barn-och fosterhemsbarn kunnat söka pengar för den vanvård de utsatts för hos ersättningsnämnden. Dock har ungefär hälften fått avslag (cirka 1 000 personer). Detta trots att övergreppen de varit offer för präglat deras liv i stor utsträckning.

Före dokumentären sågs vanvård av barn-och fosterhemsbarn som en ickefråga av medierna. När jag gick journalistutbildningen ifrågasattes mitt ämnesval om barnhemsbarn av läraren, som inte ansåg att det hade något nyhetsvärde.

 

Kent Sänd var ett av de vanvårdade barn som ville ha en ursäkt. Han tog sitt eget liv.

En person som betytt väldigt mycket för att sätta sökarljuset på de ofattbara övergreppen på institutionerna var Kent Sänd. 2004 startade han föreningen Samhällets styvbarn i syfte att få till stånd en ursäkt från ansvariga myndigheter, samt skadestånd för honom och andra olycksbröder och -systrar.

I en intervju som jag gjorde januari 2005 berättade han om hur det gick för dem som växte upp på de barn-och fosterhem som präglades av pennalism.

Sanningen är att flertalet gick vidare till ungdomsvårdsskolor, fängelser, psykiatriska kliniker, blev narkomaner eller tog livet av sig, sa han.

I september samma år tog Kent sitt liv. Han hade dessförinnan försökt döda sin fru som han låg i skilsmässa med.

 

Lite drygt en vecka efter Kents självmord publicerade tidningen Broderskap min artikel om Kent Vad samhället sådde fick Kent skörda, där jag redogör för de samtal jag hade med honom. Det handlade om hur han sattes i tvångsbälte redan som liten pojke, och hur han blev sängvätare på grund av den ständiga oro han kände för vuxenvärldens återkommande bestraffningar. Han hade varit ett vettskrämt barn.

Som straff för att han var sängvätare tvingade personalen honom att som 4-åring bära klänning. Mina avslutande ord löd: Kents kamp för upprättelse mot Göteborgs kommun föreföll mig vara en kamp för hans mamma. Han ville att någon skulle erkänna att det var fel av samhället att beröva en mamma sina barn, och honom och hans bror en kärleksfull och trygg barndom. Det är ett arv som Kent Sänd nu, dessvärre, lämnat vidare till sina barn.

 

Av de nordiska länderna var Norge först ut med en vanvårdsutredning. Till skillnad från Sverige där hälften av dem som sökt ersättning inte har fått någon, fick endast 7 procent avslag i Norge. Detta ställer frågan om hur rigida ersättningskraven är i Sverige. Det är svårt att tänka sig ett värre hån än att först utsättas för våld i sin barndom och sedan i vuxen ålder nekas ersättning eftersom kränkningarna inte anses ha varit tillräckligt grova.

Om anledningen till tvångsomhändertagandet av Kent och brodern Bengt, sa Kent till mig: Hon [mamman, reds anm] straffades för att hon var en fattig ensamstående kvinna från arbetarklassen.

I Thomas Kangers bok Stulen barndom kan vi läsa att risken för ett barn som föds av en gift, anställd och högutbildad mor att bli omhändertaget av samhället är mindre än en på tvåtusen. För det barn som i stället råkar födas av en ensamstående, arbetslös och bidragsberoende mor väntar ett samhälleligt ingripande i ett fall av sju.

 

Ändå är detta en död fråga för vänstern i Sverige. Lojaliteten riktas i stället mot socialtjänsten och tjänstemän högre upp i hierarkin. Det som nu sker är en skam. Att inte erkänna övergreppen mot dessa personer får mig att man tänka på Heidenstams ord; Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.

Allt det lidande som skapades när sexualförbrytare och sadister gavs tillträde till unga pojkar och flickor på institutioner, ledde givetvis till ett utanförskap i vuxen ålder hos många av de drabbade.

Bengt Sändh har i en intervju berättat om sin vän Leif Peters som satt på barnhem samtidigt som Bengt. Leif Peters skulle senare bli känd som polismördaren i Handen. Norge har visat ett mänskligare ansikte än Sverige genom att vara generösa med ersättningar till dem som utsatts för vanvård och övergrepp.

 

Det är min förhoppning att de som fått avslag åter får sin sak prövad. Det kan inte vara rätt att först se utsatta barn-och fosterhemsbarn som personer utan nyhetsvärde, för att efter Kangers dokumentär plötsligt lyssna på offren, starta en smärtsam process hos de utsatta som försökt glömma sitt barndomshelvete bara för att sedan avslå hälften av vittnesmålen.

Så gör man inte mot människor. Heller inte mot samhällets styvbarn som råkade ut för övergrepp på grund av samhällets bristande intresse för dem som inte ansågs passa in i det socialdemokratiska folkhemmet.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".