Journalisterna som gick mot strömmen

Bara döda fiskar flyter medströms är ett uttryck som väl ringar in svenska journalister. Numera hånar de terapeuter som tror sig kunna få fram bortträngda minnen från barndomen, men på 1980- och 90-talet riktade de sin vrede mot de få kolleger som påpekade vansinnet, skriver Patrik Nyberg.

I april uppmärksammade Dispatch International de forskare som tidigt varnade för de pseudovetenskapliga teorier som började göra sig gällande i rättsväsendet under 1980-och 90-talen.
Nu har turen kommit till det fåtal journalister som under samma tid skrev avslöjande artiklar om de allt mer ideologiska inslagen hos våra rättsvårdande myndigheter.
Bara döda fiskar flyter medströms är ett uttryck som väl ringar in svenska journalister. Under 1980-talet började uppmärksamheten riktas mot ett samhällsproblem som tidigare sopats under mattan: sexuella övergrepp på barn. Tidigare hade utnyttjandet av barn tystats ner, men allt fler höjde nu sina röster för att man skulle avslöja och straffa förövare, och för att rättsväsendet skulle lyssna på offren.

 

Parallellt med denna utveckling såg extrema grupper en möjlighet att politisera frågan, och rikta angrepp mot kärnfamiljen. Det viktiga för dessa grupper var inte att avslöja övergrepp utan att uppfinna övergrepp. Radikalfeministernas intåg på scenen skapade flera justitiemord där oskyldiga dömdes.

Men minst lika viktigt var att det uppstod irreparabla skador inom familjer där vuxna kvinnor efter terapi sade sig ha fått fram minnen från barndomen av att pappan utsatt dem för sexuella övergrepp. I våra dagar skriver alla medier nedlåtande om de terapeuter som trodde sig kunna plocka fram barndomsminnen från vuxna patienter. Men under 1990-talet attackerades de journalister som ifrågasatte radikalfeministers och minnesterapeuters härjningar i svenska familjer.

 

Ingrid Carlqvist skrev i Kvällsposten 1992 artikelserien Incestpaniken. Carlqvist har många gånger under åren återkommit till de ideologiska inslagen i dessa ärenden: Att det inte ansågs viktigt att få reda på vad som hänt respektive inte hänt, utan det avgörande var att få använda rättsväsendet som en plattform mot patriarkatet i dessa fall symboliserat av en pappa. Carlqvist har fått klä skott för oseriösa terapeuters och röststarka feministers vrede genom åren, men historien har gett henne rätt. De metoder som användes på 1990-talet är nu förpassade till historiens skräphög, och Margit Norell och hennes gelikar tillåts inte längre experimentera med svaga och utsatta människor.

 

Nästan lika tidigt ute som Carlqvist var DN-journalisten Lilian Öhrström. 1994 började hon reagera på att män dömdes utan bevis i en del sexualbrottsmål. Öhrström skrev en artikelserie om rättsövergrepp, och samlade därefter in mer material som resulterade i boken Sex lögner och terapi Verkligheten bakom vår tids häxprocesser som utkom 1996.

Expressen angrep Öhrström både på ledar-och kultursidan. Samma tidning tar numera avstånd från de ovetenskapliga metoder som Carlqvist och Öhrström då avslöjade att man använde för att få fram fällande domar. Men 1996 var varken Expressen eller övriga medier beredda att ta strid mot rättsväsendets dödgrävare.

 

1997 avled Henry Sidoli, en journalist som skrev om de mest skiftande ämnen. I boken Trots allt skildrar han Nazi-Tysklands ockupation av Danmark och man får följa en judisk familjs öde. Han intervjuade Stig Bergling och skrev filmmanus. Sidoli ägnade 15 år av sitt liv åt en bok om Olle Möller, som han menade var utsatt för justitiemord. Boken utkom postumt lite drygt 13 år efter Sidolis död.

Under åren som gått sedan Olle Möllers död 1983 har allt fler kommit att acceptera Sidolis uppfattning om fallet, det vill säga att det kan röra sig om ett rättsövergrepp utan motstycke. I Olle Möller och orättvisan visar författaren hur det redan i Gerd-fallet på 1940-talet används tvivelaktiga psykologiska metoder för att snärja Möller.
Sidoli var också en av de första journalister som genomskådade da Costa-fallet. I en artikel i Hänt i Veckan 1988 skrev han om att allmänläkarens dotter bara var 17 månader gammal när hon enligt mamman skulle ha bevittnat mordet. Övriga medier var inte lika tydliga med att ange hur ung flickan var, vilket underlättade för den radikalfeministiska häxprocessen att få allmänheten med sig.

1999 utkom Per Lindeberg med Döden är en man, där han avslöjade alla groteska lögner i fallet.

Ingen av de fyra nämnda har fått den uppskattning de förtjänar, men så är det oftast för personer som ligger före sin tid. De möts av motstånd från dem med böjliga ryggar. Det är fullt av döda fiskar som flyter medström i den svenska mediesörjan. Men det finns också positiva undantag som Carlqvist, Lindeberg, Sidoli och Öhrström.