Ingrid Carlqvists föredrag på Identitär Idé

I söndags, 22 juni, höll Ingrid Carlqvist ett föredrag på konferensen Identitär Idé något som fick Twitter-eliten att rasa. Skulle hon tala för fascister? Här följer ett koncentrat av föredraget.

 

Mina damer och herrar och eventuella fascister!

 

Jag är här för att tala om vår absolut viktigaste frihetsrättighet yttrandefriheten. Varför använder jag min yttrandefrihet till att kalla er något så ovänligt som eventuella fascister? Låt mig förklara. Sedan det blev känt att jag skulle tala här har den så kallade Twitter-eliten, anförda av Mathias Wåg, ledaren för våldsförhärligande Researchgruppen påstått att jag ska tala på ett fascistmöte. Deras problem med mig är att jag inte låter mig påverkas av såna dumheter. Jag talar för precis vem jag vill, oavsett vilka epitet Twitter-eliten försöker klistra på dem.

Och som ni snart kommer att förstå är det jag har att säga extra viktigt, om det nu till äventyrs skulle vara så att här i denna lokal finns en och annan fascist. Själv är jag en svuren motståndare till alla totalitära ideologier, och har offrat min karriär och så gott som alla journalistkolleger genom att envetet stå upp mot den farligaste av de totalitära ideologier som just nu hotar oss, nämligen islam.

 

Jag började med att säga att yttrandefriheten är vår viktigaste frihetsrättighet. Vad menar jag med det? Jo, så länge vi har yttrandefriheten så kan vi protestera när andra rättigheter tas ifrån oss. Vi kan skapa debatt, vi kan ställa politikerna till svars. Utan yttrandefriheten är vi förlorade. Då är demokratin, rättsstaten och allt annat vi i Västvärlden håller högt redan förlorade.

Riskerar vi då verkligen att förlora yttrandefriheten i Sverige? Svaret är otvetydigt: Ja! För yttrandefriheten kan aldrig begränsas, den kan bara förloras. USAs tredje president Thomas Jefferson uttryckte det så bra när han 1786 skrev: Our liberty depends on the freedom of the press, and that cannot be limited without being lost.

I Sverige lever vi i den märkliga situationen att vi på papperet har all yttrandefrihet och pressfrihet man kan önska sig. I praktiken ser det helt annorlunda ut. Här råder en självcensur bland medierna, som inte står Oceanien i George Orwells roman 1984 efter. I landet som fick världens första tryckfrihetsförordning, har ingen längre någon aning om vem Peter Forsskål var och varför han skrev sin pamflett Tankar om borgerliga friheten mer än 20 år innan Thomas Jefferson yttrade sina bevingade ord som för övrigt är vår tidning Dispatch Internationals devis.

 

Sanningen att säga hade jag heller aldrig hört talas om Peter Forsskål förrän jag förra sommaren läste en understreckare i Svenska Dagbladet, författad av Jonas Nordin, forskare och docent i historia vid Kungliga Biblioteket. Han berättade om hur han guidat riksdagens utbildningsutskott på KB och därför tagit fram en mängd av de politiska pamfletter från 1700-talet som förvaras där.

Han berättade för riksdagsledamöterna att av de hundratals småskrifter i politiska ämnen som trycktes mellan 1700 och 1829, framställdes hela 75 procent under blott åtta år: 1766-1774. Därefter frågade han dem om de visste vad som hände 1766, som kunde förklara denna enorma aktivitet bland dåtidens politiska skriftställare.

Ingen visste. Ingen vågade ens gissa. Jag kan möjligen förlåta dem för att de inte kände till Peter Forsskål (vilket jag alltså heller inte gjorde eftersom vi inte får lära oss något om denne frihetshjälte i våra skolor), men hur är det möjligt att ledamöter i Sveriges riksdag inte känner till årtalet 1766 då Sverige, som första land i världen, lagstiftade om en tryckfrihetsförordning?

 

Om jag ska våga mig på en gissning, så tror jag att det beror på att vi tar alla dessa saker för självklara i Sverige. För oss är yttrandefriheten, tryckfriheten och frånvaron av censur sådana självklarheter att vi inte ens funderar över när vi fick dem, varför vi fick dem och vems förtjänst det var.

Detta är mycket, mycket dåligt. Inte minst för att det gör att vi inte förstår vikten av våra frihetsrättigheter, och definitivt inte kan förstå varför exempelvis så många muslimer över huvud taget inte begriper sig på de västerländska frihetsrättigheterna.

 

En bok som fick mig att förstå vilken värld av skillnader som ligger mellan oss och den muslimska världen var Ayaan Hirsi Alis bok Nomad. Det var särskilt en sak som grep tag i mig. Det var när Ayaan beskriver hur hon på universitetet i Holland kom i kontakt med Upplysningen och dess filosofer. Somaliskan blir alldeles upprymd av det hon läser människan har ett eget förnuft, alla människor är kapabla att tänka själva tankar som går stick i stäv med det hennes mamma och mormor bokstavligt talat bankat in i henne. Visserligen hade upprorstankarna alltid bubblat i Ayaan, men innerst inne visste hon ju att Allah ser allt man gör och tänker och att han kan straffa en när som helst för syndiga och upproriska tankar.

Men när hon ville diskutera sin uppenbarelse med sina holländska studiekamrater fick hon bara trötta axelryckningar till svar. Hur är det möjligt, tänkte Ayaan. Det tog ett tag för henne att inse att människorna i Västeuropa fått Upplysningen i sig med modersmjölken. Det som på 1700-talet för Voltaire och Forsskål och andra föregångare var banbrytande och inte sällan farligt att hävda, är ju fullständiga självklarheter för oss. Ja, så självklart är det att vi inte ens förstår att man i andra delar av världen fortfarande lever efter devisen att Gud har skapat allt på denna jord, och att det är förenat med livsfara att påstå något annat.

 

Plötsligt insåg jag var den stora skillnaden mellan dem som vuxit upp med islam och oss som fostrats i den judisk/kristna världen ligger. Det är inte bara religionen i sig som skiljer oss, utan det faktum att kristna och judar är så insmorda i Upplysningens marinad att vi inte ens reflekterar över den längre. Det är fullständigt självklart för oss att vetenskap och förnuft går före religiös tro.
Tyvärr har denna självklara övertygelse fört något dåligt med sig, nämligen att västerlänningar i allmänhet och svenskar i synnerhet förutsätter att människor i övriga världen delar samma övertygelse. Vi vill helt enkelt inte inse att det är en central del av islam att Koranen består av Allahs egna ord, något som bevisas av att profeten Muhammed var analfabet. Den som ifrågasätter innehållet, som Salman Rushdie gjorde i Satansverserna, kan mista livet.

Få västerlänningar förstår denna grundläggande skillnad mellan islam och kristendom för oss är det självklart att Bibeln är skriven av människor och att vi därför måste förhålla oss till den, kritisera den och fundera över den. Koranen anses av muslimer vara oskapad, nedfallen från himlen av Allah, innehållande de eviga sanningarna för alla människor och alla tider. I ett sådant samhälle är förstås yttrandefrihet fullständigt otänkbart, minsta lilla ifrågasättande av Koranen kan leda till döden och gör det också.

 

Tillbaka till vår egen yttrandefrihet, som alltså aldrig kan begränsas bara förloras. 2011 hörde jag den brittiske journalisten och författaren Douglas Murray tala i Köpenhamn och jag fäste mig särskilt vid hans förklaring av varför yttrandefriheten är så viktig. Sådana förklaringar är ju av högsta vikt för oss som ser den som så självklar att vi sällan reflekterar över den.

Douglas Murray hänvisade som sig bör till två engelsmän som betytt ofantligt mycket för vår syn på yttrandefriheten: John Milton och John Stuart Mill. John Milton skrev redan 1644 Areopagetica ett enastående försvar för den fria, tryckta pressen där han satte sig emot varje form av censur av pressen.

200 år senare, 1859, kom John Stuart Mills On Liberty med ungefär samma argument. Douglas Murrays konklusion av de båda klassiska böckerna var att argumenten för obegränsad yttrandefrihet kan kokas ner till två ting:

 

Och nu kommer vi tillbaka till det där med fascister. Om det nu faktiskt vore så att detta var ett möte för fascister vilken viktigare plats kunde det finnas för mig att tala än just denna? De som är fascister behöver sannerligen höra varför yttrandefriheten är så viktig, för om de får det klart för sig kanske de kommer att inse att de har fått saker om bakfoten och får en möjlighet att komma på rätt kurs igen. Så hur det än ligger till med era politiska åsikter är jag synnerligen glad över möjligheten att i dag få stå här och tala om mitt favoritämne yttrandefrihet!

 

Men ska det då verkligen inte finnas någon gräns för yttrandefriheten? Ska vi låta människor stå och ljuga, exempelvis om att Förintelsen aldrig har ägt rum? Ska man låta personer som David Irving framföra sina påståenden om att Hitler inget visste om Förintelsen utan blev lurad av Heydrich och Himmler? JA! För om vi inte tillåter David Irving eller andra extremt pålästa men historieförvanskande typer säga vad de vill och argumentera emot dem, så kommer en massa unga människor växa upp i tron att det inte finns någon som påstår att Förintelsen aldrig ägt rum. Och när de senare i livet träffar på någon som David Irving är de lätta byten. De vet inte hur de ska argumentera för att Förintelsen faktiskt ägde rum det enda de kan säga är att vi har lagar som säger att den ägde rum eller vi vet att den ägde rum. De har aldrig tränat sig i hur man bemöter historieförvanskare och de vet framförallt inte varför de vet att Förintelsen ägde rum.

 

Yttrandefriheten är i stor fara. I stora delar av världen finns den över huvud taget inte, och i Västvärlden där den föddes och blev så självklar att folk inte längre förstår vad den innebär, är den redan hårt kringskuren. De enda begränsningar av yttrandefriheten jag menar att man kan och bör ha lagar som förbjuder förtal och uppmaningar till våld har sedan 1960-talet kompletterats med så kallade hate speech-paragrafer.

Inte många känner till att det var Sovjetunionen och andra totalitära stater som verkade för att FN skulle trycka på för införandet av förbud mot hate speech. När förslaget debatterades i FN röstade i princip alla Västländer nej, bland dem Danmark, USA, Storbritannien och Sverige. Men en allians av kommunistiska länder och icke-demokratiska länder från tredje världen, trumfade igenom denna yttrandefrihetsföraktande princip i FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna. Människorättsaktivister som Eleanor Roosevelt var starka motståndare och varnade för att bekämpa fanatism med hjälp av brottsbalken.

 

Varför är lagen om hets mot folkgrupp så dålig? Är det inte bra att förbjuda folk att hetsa mot varandra? För det första handlar det ytterst sällan om hets i ordets rätta bemärkelse. Folk ser framför sig nazister som hetsar mot judar, bara för att de är judar, men vem som helst kan dömas för hets mot folkgrupp av den enda anledningen att man kritiserat eller förlöjligat en grupp.

Man måste inse den stora skillnaden mellan lagen mot förtal och den om hets mot folkgrupp. Den första lagen skyddar individer, medan lagen om hets mot folkgrupp skyddar kollektiv. Ingen enskild människa behöver vara utpekad, vem som helst som tillhör gruppen muslimer eller svarta eller zigenare kan anmäla en kritiker och få honom dömd.

Och ingenting tyder på att vi är på väg bort från denna vanvettiga lag. Tvärtom. EU har länge arbetat för att förbjuda kritik mot allt de ogillar. I höstas kom en skrämmande rapport med den olycksbådande titeln Europeiskt ramverk för nationell författning för främjande av tolerans. Här föreslås förbud mot gruppförtal.

 

Detta betyder nedsättande kommentarer framförda offentligt och riktade mot en viss grupp med syfte att hetsa till våld, förtala gruppen, förlöjliga den eller utsätta den för falska anklagelser.

Hallå! Ska det vara förbjudet att förlöjliga folk? Den gamla fina europeiska traditionen av satir och förlöjligande av ens politiska motståndare ska alltså, om EU får som de vill, förbjudas?!

I samma tolerans-rapport ser vi att EU vill fördöma alla manifestationer av intolerans baserad på fördomar och trångsynthet [och gå till] konkret handling för att bekämpa intolerans, särskilt i syfte att eliminera rasism, fördomar mot färgade, etnisk diskriminering, religiös intolerans, totalitära ideologier, främlingsfientlighet, antisemitism, antifeminism och homofobi.

Ibland känner jag mig rätt uppgiven när det gäller Sveriges möjligheter att överleva som en sekulär demokrati vilande på kristna traditioner. Varje dag undrar jag varför svenskarna är så tysta och fogliga, varför de inte ser vad som händer med vårt land? Varför protesterar de inte?

Sedan tänker jag att det faktiskt inte är så många år sedan jag själv vaknade upp och insåg faran med islam. Visst hade tankarna grott länge. Jag minns en bok som min mormor hade och som jag älskade som barn. Det var en stor och tjock bok med bilder från hela världen och artiklar om spännande platser, byggnader och märkliga ting. Och lika fascinerad som jag var av det moskéliknande Taj Mahal i Indien, lika förskräckt var jag över bilderna på kvinnor i svarta heltäckande sopsäckar och män som låg med ändan i vädret och tydligen tillbad en väldigt argsint gud. Jag minns tydligt hur tacksam jag var över det faktum att Saudiarabien låg väldigt långt borta och att de aldrig skulle få något inflytande i mitt land.

40 år senare är de här. Stenrika oljestater som Saudiarabien och Qatar finansierar moskébyggen i Sverige och hela Västvärlden och ingen fattar vad syftet är. Det är väl trevligt att muslimerna här får fina moskéer att gå till?

Jag rekommenderar alla som säger något så naivt att läsa Ahmed Akkaris bok Mitt farväl till islamismen. Den finns visserligen bara på danska än så länge, men förhoppningsvis ger något svenskt förlag ut den.

Till och med Amerika, med sitt First Amendment som hindrar regeringen från att stifta några som helst lagar som inskränker medborgarnas yttrandefrihet, vacklar. President Barack Obama stod i FN dagen efter terroristattacken i Benghazi och sa:

The future must not belong to those who slander the prophet of Islam.

Storbritannien landet som gav oss Magna Carta, Areopagetica och On Liberty har förvandlats till rena 1984. Folk fängslas och döms för uttalanden de gjort på fyllan i en buss, på tunnelbanan eller på gatan.

Några personer som fått erfara att islam inte bara vill döda de egna som är fräcka nog att lämna islam, utan även de vantrogna som tar sig friheten att göra sig lustiga över islam, Muhammed och Allah är konstnärerna Kurt Westergaard och Lars Vilks. Båda har utsatts för mordförsök för att de tecknat skojiga bilder av profeten Muhammed.

 

Och min egen kollega, Lars Hedegaard, undkom ett mordförsök med blotta förskräckelsen i februari förra året. För några veckor sedan kunde Köpenhamnspolisen stolt meddela att de hade medverkat till att gärningsmannen gripits i Istanbul och nu väntar vi bara på att han ska utlämnas och ställas inför rätta i Danmark. Visserligen sa åklagaren till Lars Hedegaard att vi alla kommer att få en överraskning när Basil Hassan, som attentatsmannen heter, kommer till Danmark men att motivet skulle vara något annat än Lars islamkritik förefaller helt osannolikt.

Lars Hedegaard har efter mordförsöket på honom ställt några provocerande, men helt rimliga, frågor till politikerna i Danmark: Ska verkligen vi danskar behöva frukta för våra liv för att vi utnyttjar vår grundlagsstadgade yttrandefrihet? Varför har ni politiker fyllt landet med människor som hatar oss, hatar vårt demokratiska styrelseskick och hatar vårt kristna kulturarv? Och vad tänker ni göra åt den förfärliga situation som uppstått?

 

Ingen har förstås svarat och ingen kommer att göra det. Varken i Danmark eller i Sverige. Icke desto mindre är detta sanningen våra politiker har tagit den allra viktigaste frihetsrättigheten, yttrandefriheten, ifrån oss genom att fylla våra länder med människor som hatar yttrandefrihet och alla andra frihetsrättigheter. Vi som envisas med att fortsätta utnyttja dessa, blir hotade och måste gå under jorden. Eller tystna.

Men varken jag eller Lars Hedegaard har några planer på att tystna.

Jag har själv bestämt mig för att lämna Sverige och flytta till Danmark. Inte för att jag gett upp om Sverige, utan för att vill jag vara säker på att kunna fortsätta mitt viktiga arbete utan att riskera att bli gripen och fängslad för hets mot folkgrupp. Eller varför inte sinnesundersökt? Åklagaren som åtalade gatukonstnären Dan Park ville i alla fall låta sinnesundersöka honom givetvis måste det vara fel i huvudet på en person som trots tillsägelser fortsätter att skoja med utsatta folkgrupper.

 

Så kära åhörare, oavsett om ni är frihetskämpar eller fascister älska yttrandefriheten! Utan den är vi ingenting, utan den är vi förlorade.