LEDARE: Västvärldens Mellanösternpolitik i ruiner

De fromma förhoppningarnas tid är över. Från och med nu kommer USA och Europa tvingas ge upp sitt prat om mänskliga rättigheter i fjärran land, införande av demokrati för människor som inte vill ha det och i stället stänga dörren för den fria invandringen av sharia-anhängare. Vi går från idealismens till realismens tid.

Lars Hedegaard. Foto:Roger Sahlström

I söndags morse satt Dianna Feinstein, demokratisk senator från Kalifornien och ordförande för senatens underrättelsekommitté, på CNN och berättade att hon inte hade föreställt sig att den sunnimuslimska halshuggarorganisationen ISIS, The Islamic State of Iraq and Syria, kunde tränga fram så fort i Irak. På frågan om vad hon trodde kommer att ske de nästkommande tio åren, var hon tvungen att erkänna att hon inte hade en aning.

Senare under dagen stod den amerikanske utrikesministern John Kerry i Kairo och skickade en helt annan signal än den vi är vana att höra från amerikanska toppolitiker. Under en presskonferens sa han (inte med just dessa ord, men andemeningen var tydlig), att han inte tänker använda amerikanska skattebetalarens pengar på hopplösa militära projekt i Irak och Syrien. Om man ska använda surt förvärvade amerikanska pengar, ska det vara till något som amerikanerna har nytta av.

Borta var de två senaste amerikanska presidenternas George W. Bushs och Barack Obamas upprepade försäkringar om att de ska säkra frihet och demokrati i den muslimska världen och stärka de muslimska ländernas regeringar och väpnade styrkor, så att dessa själv kan ta hand om sin säkerhet.

 

Man får en känsla av att det sent omsider har gått upp för Washington att man inte kan pådyvla muslimerna västerländska ideal som de avskyr. Varken med övertalningar, mutor eller militärmakt.

Vi står kanske inför en ny realism i utrikespolitiken efter så många år med propaganda om att alla religioner i grunden vill samma sak och har samma förhoppningar.

Det faktum som västerländska politiker och medier har viftat bort, är att majoriteten av världens muslimer inte alls är intresserade av frihet, demokrati, jämställdhet mellan könen eller människoskapade lagar utan vill ha gudsstyre, ett så kallat kalifat. De vill ha sharia, den lag som kan härledas till Koranen och sunnan berättelserna om Muhammeds ord och gärningar.

Detta gäller från Marocko i väst till Indonesien i öst. När de talar om demokrati, menar en förkrossande majoritet en man, en röst, en gång. För varför skulle man rösta flera gånger, när man har valt den man som kan bana väg för det gudsstyre som Koranen beordrar? Det vore ju hädiskt.

 

Efter många års västerländska ingripanden i Irak och Afghanistan (som har kostat tusentals västerländska soldater livet till ingen nytta, och ett oöverskådligt antal miljarder dollar), visar en opinionsundersökning att 91 procent av irakierna och 99 procent av afghanerna vill ha sharia. Alltså raka motsatsen till de ideal Västvärlden står för.

Det är naturligtvis irakiernas och afghanernas rätt att kämpa för det politiska system de vill ha. Lika naturligt vore det att västerländska länder håller sig borta från deras interna konflikter. Att skicka västerländska soldater in i områden där folk stödjer mannens rätt att ha fyra fruar de kan slå och ingå äktenskap med nioåriga flickor, är lika utsiktslöst som att skicka in pedagoger i djungeln för att övertala tigrarna att bli vegetarianer.

 

Utvecklingen i den muslimska världen blir inte trevlig. Alltsedan slaget vid Karbala år 685 har sunniter och shiiter hatar varandra som pesten, och efter bästa förmåga försökt förtrycka och mörda varandra. De har varit i luven på varandra sedan innan det ens fanns nationer i Västvärlden och den första västerländska imperialisten och rasisten dök upp. Gud vet vad västerländska politiker egentligen trott att de skulle kunna göra för att få dem att sluta?

Men sunniter tycker inte heller om andra sunniter, och shiiter tycker inte om andra shiiter. Därför slåss de ständigt inbördes, för det finns alltid någon som är mindre rättroende än andra eller tillhör fel klan.

Där islam finns, råder krig. Lågintensivt krig på daglig basis eller öppet och spektakulärt krig likt det som nu breder ut sig i Mellanöstern.

 

I områden med en sådan kultur kan stater bara existera så länge en stark man med stöd av en stark milis tar makten. När flera starka män kämpar mot varandra upplöses staten, och blåögda västerlänningar kan inte uträtta någonting genom att ta parti för den ene eller den andre.

Och nu när vi ändå talar om realism, vad tänker våra politiker göra allteftersom den muslimska befolkningen växer i Västvärlden? De tror uppenbarligen att sunniterna och shiiterna och de olika klanerna kommer att leva i harmoni med varandra, bara de tar flyget till Stockholm, Köpenhamn, Oslo, London eller Berlin.

Vad bygger de månne den övertygelsen på?

Danska

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".