LEDARE: Journalisterna gräver sin egen grav

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad gör sig av med 80 journalister. Göteborgs-Posten sparkar 40. Varslen mot journalister duggar tätt i dessa dagar, och ändå är det ingen som förstår varför tidningarna går allt sämre. Svaret är uppenbart: Folk vill inte längre betala för lögnaktig propaganda.

Jag har skrivit det förut, men det kan uppenbarligen aldrig sägas för många gånger: Svenska journalister är i full färd med att gräva sin egen grav, eftersom de har slutat ägna sig åt journalistik och i stället fyller dagarna med propagandaskriverier.

Utan att själva begripa det har svenska journalister Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels som sin förebild. I mars 1933 utnämndes Goebbels till propagandaminister och redan i april organiserade han bojkotten mot judiska affärsmän. Känns det igen? I princip alla stora svenska tidningar och deras journalister bojkottar och motarbetar riksdagspartiet Sverigedemokraterna.

 

I november 1938 iscensatte Goebbels Kristallnatten. Natten mellan 9 och 10 november var kulmen på våldsamma pogromer mot judar, och brukar ses som inledningen av Förintelsen. Många judar dödades, uppemot 30 000 fördes till koncentrationsläger, mer än 1 000 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades. Allt medan myndigheterna vände bort blicken.

Känns det igen? I Sverige 2014 är våldsvänstern redan i full gång med att krossa sverigedemokraters liv, ivrigt påhejade av svenska medier och dess journalister. Och myndigheterna vänder bort blicken.

En kommentator på Avpixlat, som kallar sig Mariah Magdalena, sätter fingret på det uppenbara. Hon skriver:

Det tragikomiska här att större delen av den s.k. journalistkåren inte har en susning om varför folk slutat köpa deras tidningar Faktisk kunde inte ens Molière ha plitat ihop en bättre komedi.

 

Just så. Journalistik är inte propaganda. Journalistik är att avslöja det som sker i samhället, oavsett vad konsekvenserna av detta blir. Allt sammanfattas väl i devisen Publish and be damned [ung Publicera och bli fördömd] och den konsekvensneutralitet som en gång var ledstjärna på Sveriges Radio. På SRs webbsida kan man läsa att Dagens Eko är konsekvensneutralt:

Vår grundregel är att nyhetsförmedlingen är konsekvensneutral. Att en part kan vinna eller förlora på vår publicering är inget skäl för oss att avstå. Vi sänder det som är viktigt enligt relevans- och saklighetskraven. Det är inte nyhetsförmedlarens sak att ta hänsyn till vem som gynnas eller missgynnas av en viss nyhet.

Alla som tar del av svenska medier vet att detta bara är en läpparnas bekännelse. Grundregeln för svenska journalister är numera att aldrig publicera något negativt om massinvandringen till Sverige, medan man däremot fyller spalterna med tårdrypande reportage om enstaka flyktingar det är synd om samt den ständigt ökande rasismen. Alla böcker som tar upp den för landet så viktiga frågan om hur välfärdsstaten kommer att knäckas av massinvandringen förbigås med tystnad eller utmålas helt lögnaktigt som rasistiska.

Ett exempel som rör mig själv publicerades på Sveriges Televisions webbsida häromdagen. Efter att Viggo Cavling (före detta chefredaktör på Resumé) skrivit en debattartikel som ifrågasatte varför inga människor med SD-åsikter (som jag och Mats Dagerlind) fick vara Sommar-pratare, ville journalisten Katarina Andersson ha en kommentar från mig. Hon fick en som uppenbarligen inte passade in i den bild hon vill ge sina läsare av mig och tog följaktligen inte med den i sin artikel. (Läs min kommentar här http://www.d-intl.com/2014/06/15/ledare-jag-gor-mitt-eget-sommarprogram-2/)

Men det mest intressanta är vad hon faktiskt skriver:

Ingrid Carlqvist står bakom Dispatch International och Mats Dagerlind är ansvarig utgivare för Avpixlat. Båda sajterna hårdvinklar nyheter om invandring och flyktingpolitik och beskriver invandrare som problem och en börda för Sverige, fastän statistik säger emot.

 

Detta är inget citat, det är något reportern Katarina Andersson konstaterar som en fastslagen sanning att statistik säger emot påståendet att invandringen är en börda för Sverige. En Dispatch-läsare mejlade Andersson och frågade vilken statistik hon stöder sig på. Hon hänvisar då makalöst nog till den beryktade debattartikeln från gruppen Oss alla, som i svepande ordalag påstår att problem med invandring bara är myter.

Läsaren frågar då Katarina Andersson om det verkligen undgått henne att nationalekonomen Tino Sanandaji fullständigt krossat debattörernas påståenden?

Hon svarar: På regeringens sajt finns också info om invandring. Vanliga påståenden om invandring. Klart att det finns statistik som pekar åt olika håll, det finns det alltid, och jag har aldrig påstått att all statistik pekar åt ett och samma håll.

Den här artikeln handlar om vem som får prata i Sommar i P1. Jag har skrivit en balanserad artikel där olika röster får komma till tals.

Du kritiserar en bisats i artikeln, jag har svarat i ett par vändor.

Nu har jag inte mer tid för det här, måste jobba.

Bästa, Kat

 

Bisats? Om det inte vore så allvarligt skulle man skratta åt henne. Först påstår hon rakt ut i luften att statistik talar emot varenda artikel som synar problemen med massinvandringen och försöker sedan slingra sig undan sitt ansvar med att det alltid finns statistik som pekar åt olika håll och att det ju bara var en bisats i artikeln.

Katarina Andersson är bara en i mängden av de journalister som totalt har missförstått sitt uppdrag och i stället trampar på i Goebbels fotspår. Det må vara att de själva är så dumma att de inte begriper vad de sysslar med, men deras läsare är betydligt klokare. Allt fler av dem vägrar numera att betala för propagandan och därför förlorar journalisterna sina jobb.