Söndagskrönika: En bok ni sent ska glömma

I vintras fick jag ett hedrande uppdrag. Jag skulle översätta boken Muhammeds piger till svenska. Min chef Lars Hedegaards i Danmark kritikerrosade bok om islam, eller rättare sagt islams syn på och behandling av kvinnor. Jag hade haft boken ett tag på danska. Den verkade lite tung och svår. Jag undviker normalt sett det som är tungt och svårt, livet är tillräckligt jävligt som det är.

 

Men jag började översätta. Och jag läste alltså varenda bokstav, vägde varje ord på guldvåg. Det var, för att uttrycka det enkelt, smärtsamt. Och det blev mer och mer smärtsamt för varje kapitel. Via talrika källor leder Lars Hedegaard dig ner i helvetet. Ett helvete av hederskultur, sexuella övergrepp och kvinnoförakt som är så bottenlöst att det knappt går att greppa för en västerländsk hjärna.

 

Den senaste tiden har det hänt en del saker som gör Muhammeds flickor skrämmande aktuell. I Sudan har läkaren Meriam Ibrahim, 27, dömts till döden för apostasi avfall från islam. Meriam Ibrahim har en kristen mamma och en muslimsk pappa. Hon har blivit uppfostrad som kristen. Men enligt islams synsätt är barnen alltid faderns egendom, och därför räknas Meriam som muslim. Och därför kräver Sudans shariabaserade lagar att hon avsäger sig sin kristna tro, vilket Meriam vägrat.

Hon sitter nu fängslad med sin nyfödda dotter Maya och sin 20 månader gamle son Martin. Så fort hon hämtat sig från förlossningen, som hon genomgick fastkedjad i fängelset, kommer hon att utsättas för 100 piskrapp. När hon bedöms ha ammat sin nyfödda dotter färdigt, om två år, ska hon enligt domslutet mot henne avrättas.

Under gårdagen kom dock signaler om att hon efter massiva påtryckningar från omvärlden kommer att friges. Troligtvis kan Meriam tacka det faktum att hennes make är amerikansk medborgare för denna oväntade vändning.

 

Men domen mot Meriam Ibrahim är inte på något sätt märklig eller ovanlig i länder som tillämpar sharialagar. I Muhammeds flickor skriver Lars Hedegaard, under rubriken Det finns bara en sharia:

 

Kairodeklarationen [muslimska länders motsvarighet till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, reds anm] från 1990 har ingenting med mänskliga rättigheter att göra, men är en stor bekräftelse på att de muslimska länderna inte accepterar andra rättigheter än dem som stipuleras av sharia. För kvinnornas vidkommande betyder det att de i stort sett inte har några rättigheter. Av Kairodeklarationens inledning framgår nämligen att den vill främja mänskliga rättigheter i överensstämmelse med den islamiska sharian och alltså ingenting annat.

Samma budskap läser man i inledningen till Den universella islamiska människorättsdeklarationen, upprättad 19 september 1981. Den börjar med följande ord:

Islam gav mänskligheten ett idealt människorättssystem för 1 400 år sedan. I islam är mänskliga rättigheter grundfästa i tron på att Gud, och bara Gud, är lagstiftaren och källan till alla mänskliga rättigheter. Som en följd av deras gudomliga ursprung kan ingen på något vis inskränka eller kränka de mänskliga rättigheter Gud har givit, ej heller kan de överges.

Med andra ord är kvinnors mänskliga rättigheter precis som de var för 1400 år sedan. Så kommer det att förbli i eviga tider och ingen jordisk makt kan ändra på det. Vid närmare granskning visar det sig att så gott som alla de rättigheter kvinnor har under sharia och de islamiska mänskliga rättigheterna består av plikter och förbud.

 

Ett annat fall som fångat världens uppmärksamhet den senaste veckan är hedersmordet på 25-åriga Farzana Parveen, i Pakistan. Parveen hade, enligt vad som ursprungligen rapporterades, mot sin familjs vilja gift sig med en man hon själv valt. När hon mördades var hon på väg in i en domstol i staden Lahore för att vittna om att hon frivilligt ingått detta äktenskap. Familjen hävdade att hon blivit bortrövad av sin nye make. Men Parveen fick aldrig avlägga något vittnesmål. Utanför domstolen attackerades hon av en rasande folkmassa, bestående av bland andra hennes egen far och bröder, som slog ihjäl henne med hjälp av tegelstenar.

Efter hand har det dykt upp mer och mer bisarr information om fallet. Farzana Parveens nyblivne make Mohammad Iqbal, 45, har erkänt att han mördade sin första fru för att kunna gifta sig med Farzana. Eftersom sonen förlät honom efter att han betalat ut så kallade blodspengar, en slags skadestånd, blev det aldrig tal om fängelse för Mohammad Iqbal.

 

Även detta är normalt förfarande i länder som tillämpar sharia. Och vill man upprätthålla sharialagen, får man hederskultur på köpet.

 

Ur Muhammeds flickor:

Enligt [forskaren Phyllis] Chesler upplever världen just nu en epidemi av hedersmord. Därför är det viktigt att ta reda på vad som är utmärkande för denna brottstyp, till skillnad från andra kvinnomord såsom psykopatiska mord, seriemord, svartsjukedråp, hämndmord och hustruvåld. Hedersmorden har andra motiv och baseras på en moralkodex och ett beteende som är typiskt för vissa kulturer, ofta förstärkt av religiösa föreställningar.

År 2000 slog FN fast att det årliga antalet hedersmord låg på 5 000. Men Chesler, och som vi tidigare sett Robert Fisk, menar att denna siffra är alldeles för låg. Enligt Chesler kan det röra sig om 5 000 bara i Pakistan och den globala siffran måste alltså vara betydligt högre.

De flesta hedersmord rubriceras inte som detta, åtalas sällan och när så sker i den muslimska världen får förövarna relativt lindriga straff. När de inträffar i Väst skyggar många människor, även inför polisen, från att kalla dem hedersmord. I Väst fortsätter både islamiska och feministiska grupper att insistera på att hedersmord är som vilken annan typ av kvinnovåld som helst.

 

Men det är fel, säger [den svenska forskaren] Pernilla Ouis:

Man har diskuterat om hedersvåld liknar vanligt patriarkalt våld utövat av män mot kvinnor; om det skulle vara samma mekanism uttryckt inom en särskild kulturell ram. Jag tar avstånd från denna uppfattning. Det bör understrykas att våld sprunget ur svartsjuka och [en önskan om] manlig dominans, begås av en enskild individ. Det är sällan planerat och fördöms av samhället. När vi däremot talar om hedersbrott kan en hel grupp familjemedlemmar uppträda som gärningsmän. Det är alltid planerat och har en publik som bildligt applåderar handlingen, för att den återupprättat hedern.’

 

Muhammeds flickor är en bok som är mycket plågsam att läsa. Den innehåller fasansfulla ögonvittnesskildringar av ofattbart grymma dåd, begångna i profetens namn. Det är inte en bok man glömmer i första taget. Men. Vi kan inte blunda för fakta bara för att de är obehagliga. All förändring har sin grund i förståelse. Därför rekommenderar jag varmt Muhammeds flickor, som ett första steg på väg mot insikt i en värld som kan te sig obegriplig för många av oss.

 

Köp den här.