Söndagskrönika: Att aldrig få känna vinden i håret

När den iranska journalisten Masih Alinejad, nu boende i Storbritannien, skapade Facebooksidan My stealthy freedom, kunde hon inte drömma om vilket gensvar hon skulle få. Idén var enkel hur ser din hemliga frihet, utan slöja, ut? Tusentals kvinnor har nu, tre veckor senare, postat bilder på sig själva, och sidan har i skrivande stund drygt 360 000 gilla.

 

Så här skriver några av kvinnorna:

Min hemliga frihet i Fågelträdgården, Teheran. Frihet och flygande är bara drömmar här.

Vi vill ha riktig frihet, inte hemlig.

Jag tror på bättre tider. Trots alla begränsningar, försöker jag le.

När vi är barn är vi fria att vara de vi är, men när vi växer upp måste vi skratta i hemlighet, kyssas i hemlighet och sjunga i hemlighet. Vi, de iranska flickorna, är dömda att leva i hemlighet.

Att inte vara övertäckt är inte frihet. Det är bara en liten del av en människas rättigheter.

Jag vill bara andas. Det är allt. Jag har aldrig lyckats vänja mig vid att bära slöja. Det har alltid känts som en kedja runt min hals, som försöker strypa mig. Jag vill bryta mina kedjor och andas fritt.

 

Det gör så ont att se. Det gör ont att läsa. De är unga, gamla, smala, tjocka, långa, korta. Men de har en sak gemensamt. De är iranska kvinnor som lever under ett förtryck du och jag bara kan föreställa oss i våra värsta mardrömmar.

En sak som många av kvinnorna nämner är känslan av vinden i håret. Vilken svensk kvinna tar inte denna känsla för självklar? Men för de iranska kvinnorna är det en fantastisk, revolutionär, berusande känsla vinden i håret. Många av bilderna föreställer kvinnor ute i naturen, springande över blommande ängar eller på stranden med kraschande vågor som fond. Bakom sig eller över huvudet håller de slöjan, fladdrande som en fana.

Många av dem har ansiktet vänt bort från kameran, och det kan man förstå. Straffet för att lämna hemmet utan slöja, hijab, är i Iran alltifrån böter till spöstraff och fängelse. Kvinnorna som postar foton på Facebook tar en mycket stor risk.

 

Dessa kvinnor vet att de försätter sig i en farlig situation, de vet att de kan få stora problem, men detta är det enda sättet för dem att sända ett meddelande till världen eller sin egen regering. De vill bara göra sin röst hörd, säger Masih Alinejad till ABC News.

Hon understryker att hon inte är emot huvudduken, utan för varje kvinnas rätt att själv välja om de vill bära den eller ej;

För mig som journalist var det viktigt att hjälpa dessa kvinnor finna varandra. Många kvinnor i Iran lider under hijabtvånget, men regeringen tillåter inte att de protesterar på gator och torg eller talar ut i medierna. De slåss varje dag, men de har ignorerats.

 

Hur reagerar då svenska feminister på dessa vittnesmål om äkta och kväljande kvinnoförtryck? Skäms de kanske lite nu för att de i stället för att hjälpa sina olyckssystrar världen om ägnar sig åt saker som fittpyssel och genuscertifiering av högskolor?

Kanske man rentav kunde tänka sig en antydan till skammens rodnad bland alla de kända kvinnor som okritiskt tog på sig slöja under det så kallade hijabuppropet?

Ack, nej. Även kvinnor som tar av slöjan får vårt stöd, skriver Feministiskt Initiativs Mehrtab Motavvas, Linnéa Bruno och Gudrun Schyman i en debattartikel i Aftonbladet.

Förtrycket mot kvinnor grundar sig på en global föreställning om att män har rätt att kontrollera kvinnors sexualitet. I Sverige utsätts kvinnor som tar på sig slöjan för våld, och i Islamiska Republiken Iran utsätts kvinnor som tar av sig slöjan för våld. I båda fallen kränks kvinnors rätt att bestämma över sin egen sexualitet genom att kläs av eller kläs på, antingen av staten eller av medborgare, skriver trion, till synes på fullt allvar och utan att skämmas.

 

Svenska feminister tycks alltså leva i en föreställningsvärld, där en enstaka incident med en kvinna som får slöjan avryckt (om det nu överhuvudtaget har inträffat, polisen har sina dubier) kan likställas med kvävande statligt och allomfattande förtryck och våld. Häpnadsväckande.

En viktig poäng med just slöjdebatten, som tycks ha gått Schyman & Co spårlöst förbi, är att väldigt få om ens någon kvinna tvingas ta av slöjan. Däremot kan vi utan tvekan räkna de kvinnor som tvingas bära den mot sin vilja i hundratusental, kanske miljoner.

Som tur är, finns också kloka debattörer som kan ge svar på tal. Hanna Gadban, feministisk muslim som ofta hamnat i blåsväder för sina impopulära åsikter, skriver i en replik till Fi-trion i Aftonbladet:

 

Ingen av hijabinitiativtagarna eller deras anhängare verkar komma ihåg att dessa förtryckta flickor och kvinnor existerar bland oss. En ensidig debatt om hatbrott mot beslöjade kvinnor gör att de som påtvingas slöja hamnar i skymundan. Hur kan man likställa det systematiska kvinnoförtrycket som pågår i muslimska länder med enstaka hathändelser som har skett i Sverige? I Iran straffas kvinnor som väljer bort slöjan med 70 piskrapp eller 60 dagar i fängelse, har någon hört om liknande straff för en beslöjad utsatt kvinna i Sverige?

Just det. Hur skulle det vara om man lyfte blicken en aning och i stället för påhittade kvasiproblem ägnade sig åt att hjälpa de kvinnor som verkligen har det svårt? Den dagen det sker, ska jag med glädje börja kalla mig feminist igen. Inte en minut tidigare.

 

https://www.facebook.com/StealthyFreedom