KRÖNIKA: Den vanställda svenska yttrandefriheten

Tack Danmark, varmt tack danska Trykkefrihedsselskabet. Men mitt tack kommer med en stor sorg. Varför ska jag behöva åka till Danmark för att lyssna på en debatt om hur vanställd den svenska yttrandefriheten är?

 

Foto:Roger Sahlström

I Sverige talar vi inte om saker. I stället är vi rörande överens om allt. Det finns en fix idé i vårt land om att vi har uppnått ett tillstånd av intellektuell nirvana. Därför behöver man inte längre ifrågasätta eller vara kritisk mot makten. Politiker och journalister är rörande överens om detta.

Utom Sverigedemokraterna, för de ska alltid kallas nazister och rasister, trots att det inte finns tillstymmelse till vare sig nazism eller rasism i deras partiprogram. Men nu har medierna sagt att de är nazister, och då är det bara så.

 

Vågar du avvika från den linje som politikerna och medierna kommit överens om, kan du snabbt räkna med ett drev mot dig. Du avhumaniseras i medierna och görs till fritt villebråd för allehanda extremistgrupper som oftast har kopplingar till vänstern och/eller islamisterna de som har fått frikort för att utöva våld mot dig. Blir du inte nedslagen, kan du kallt räkna med avsked från jobbet eller utfrysning från familjen.

Denna hysteri har stått på rätt länge i Sverige, jag har tidigare jämfört den med häxprocesserna.

 

Två konstnärer som fått smaka på hysterin och numera är non grata i Kultursverige är Dan Park och Lars Vilks. Båda två har rört om i debatten, petat i det allra heligaste. Tillsammans med galleristen Henrik Rönnquist, denna tidnings chefredaktör Ingrid Carlqvist och danske journalisten Mikael Jalving deltog de i tisdags i en paneldiskussion i Köpenhamn, arrangerad av Trykkefrihedsselskabet. Det handlade om domarna mot Dan Park och hur tydligt dessa visar att yttrandefriheten i Sverige försvinner i snabb takt.  Gemensamt för alla debattörerna är att de fått löpa gatlopp i de svenska medierna.

En sådan här diskussion borde naturligtvis ha förts i Sverige. Men icke. Här är det omöjligt att diskutera demokratins bräckliga tillstånd för då retar man nämligen upp en massa människors känslor. De uppretade mejlar och ringer genast till lokaluthyraren och upplyser denne om att en rasistisk debatt ska äga rum, vilket oftast får uthyraren att avboka. Om detta inte hjälper sammankallar de till våldsamma protester utanför lokalen och fotograferar alla människor som har mage att bryta mot vänsterns påbud om att aldrig lyssna till något annat än det politiskt korrekta.

 

Läget i Sverige är så pass allvarligt att debatten bara kan föras i Danmark.  I Sverige vill nämligen inte den rådande eliten höra hur illa ställt det är. Det hela är ett skämt à la Bagdad Bob, eller som när kommunisterna i Sovjetunionen gång på gång sa att landet mår bra, alla har mat.

För mig var allt som sades under kvällen rena självklarheter. Jag har redan vant mig vid hur likt Sverige är det forna DDR. För de danskar som kommit till mötet innebar kvällen tvärtom en lång rad av chocker. Kan det verkligen vara så illa som paneldeltagarna sa? Dömdes en svensk konstnär till fängelse för sin konst? Gång på gång ställde de frågorna, gång på gång fick de samma nedslående svar: Ja, så här illa är det. Ja, så galet har Sverige blivit.

 

Det finns ett tryckfrihetssällskap i Sverige också. Jag hade gärna sett att debatten hade hållits där i stället. Men det är omöjligt. TFS bildades 2012 och lyckades under sitt första verksamhetsår hålla en handfull möten. Men varje gång var vänsterextremister närvarande utanför lokalen. De hotade mötesdeltagarna, fotograferade dem och lade ut deras bilder på nätet. Medierna har skrivits otaliga artiklar om det islamofobiska och rasistiska sällskapet. Under 2013 kunde TFS inte hålla ett enda offentligt möte och det är tveksamt om det blir några under 2014.

Det är därför jag var tvungen att åka till Danmark för att få diskutera den vanställda svenska yttrandefriheten är. Inte heller kommer jag i Sverige att få höra debatter som:

 

Det är sannerligen inte första gången det slår mig hur dåligt Sverige är. Men när jag ser chockade danskar som desperat ställer frågor för att förstå, går det på allvar upp för mig vilket jävla pissland Sverige är. En klump av illamående sprider sig i kroppen.

Det är pinsamt att behöva sitta i Danmark och höra om hur Sverige offrat sin demokrati på mångkulturens och tokfeminismens altare. Ett land som en gång var homogent, rättvist och säkert, är i dag i fritt fall. Med hjälp av feminister, islamister, kommunister och många andra direkt människofientliga aktivister.

 

I Sverige låser vi in fredliga konstnärer, men låter förövare som hoppat på människors huvuden gå fria. Nyp mig i armen, säg att allt bara är en dröm

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".