KRÖNIKA: När Rogergate exploderade i medierna

Så vände en obetydlig bloggare upp och ner på gammelmedierna och avslöjade hur mainstreammedierna ljuger för att blanda bort korten.

De senaste två veckorna har varit minst sagt spännande för mig och Dispatch International, där jag arbetar som fotograf, reporter, krönikör och webbredaktör. Låt oss kalla det som utspelade sig för Rogergate.

Foto:Roger Sahlström

Det började med att jag blev intervjuad i tidningen Journalisten, min egen fackförbundstidning. Jag ringde upp redaktionen eftersom jag gärna ville föra upp frågan om hur vissa av oss journalister behandlas ute på fältet, varje gång vänsterextremisterna är i farten med sina motdemonstrationer. Mitt syfte var att belysa problematiken kring våld och hot mot journalister i allmänhet, och vänsterns våld mot oss på Dispatch International i synnerhet. Kanske var det naivt av mig att tro att mina journalistkolleger, oavsett vad de tycker om Dispatch, skulle ställa upp för sådana grundläggande principer som att alla journalister ute på uppdrag ska vara fredade.

 

Den 14 april publicerades Journalistens artikel Attackerad av vänsterextremister fyra gånger, och sedan bröt hela helvetet löst. För så fick man tydligen inte göra. Jag fick inte berätta om vad jag upplever och Journalisten fick absolut inte skriva om det enligt mina kolleger i gammelmedierna. I stället för att diskutera de hot som möter mig och Ingrid Carlqvist när vi bevakar vänstertillställningar runt om i Skåne, började kollegerna frossa i min person och de ogrundade anklagelserna haglade: Roger hotar demonstranter, Roger åsiktsregistrerar folk och Roger har dömts för att ha slagit en svart man. Rogergate var i full gång.

Att det svenska medieklimatet är ruttet visste jag. Men jag var inte beredd på att det är så här illa. Efter Journalistens artikel kastade sig namnkunniga journalister över mig. Det var Åsa Linderborg och Oisin Cantwell på Aftonbladet, Thomas Mattson och Anna Hellgren på Expressen, Po Tidholm och Lena Sundström på Dagens Nyheter bara för att nämna några som i hårda ordalag fördömde mig. Deras raseri mot mig har varit utan gränser.  De största redaktionerna har i stort sett använt alla vapen i arsenalen för att misskreditera mig.

 

Enligt dem är jag en hotfull, våldsam aktivist som åsiktsregistrerar meningsmotståndare. Punkt slut. Att många av dem själva samarbetar med aktivisterna i Researchgruppen, har de inga problem med. Trots att Researchgruppen ägnar sig åt just det man grundlöst anklagar mig för att göra åsiktsregistrerar meningsmotståndare.

Deras raseri är ganska obegripligt, med tanke på att jag i deras ögon bara är en liten obetydlig bloggare. Så obetydlig är jag att chefredaktörer och kända journalister, skribenter, opinionsbildare och soffproffs går i taket över att jag fick uttala mig om min rätt till demokratins skydd av tredje statsmakten. För att jag påpekade att jag vill ha ett rättvisare och sundare medieklimat.

 

En av de saker som flera nämnt och förfasat sig över att Journalisten inte borrade djupare i, var att jag en gång tältat i Lars Vilks trädgård. Det framställs som ett bevis för att jag måste vara en lallande idiot, och ingen nämner förstås anledning till mitt udda val av campingplats att två muslimska män nyligen försökt tända eld på Vilks hus och förhoppningsvis mörda honom.

Själva är de experter på symbolhandlingar. Varje gång vänsteraktivister tänder ljus och går på led framställer journalisterna dem som hjältar. Men när jag står upp för Lars Vilks rätt att vara fredad i sitt eget hem, är jag tydligen en stolle.

 

I lördags redde radioprogrammet Medierna i P1 ut åtminstone en av alla de lögner gammelmedierna spritt om mig den om att jag skulle ha misshandlat en man för att han var svart.

Medierna ringde upp den påstått svarte mannen, min gamle vän Jonas Franzén, och frågade om han är svart. Nej, svarade han och därmed drog han ner byxorna på de stora svenska tidningar som påstått att jag är dömd för en rasistiskt motiverad misshandel. Journalistens chefredaktör Helena Giertta förklarade att de kontrollerat uppgifterna om mig men inte kunnat belägga att han hotar eller sysslar med åsiktsregistrering. Till skillnad från alla andra hade Journalisten uppenbarligen gjort sin research. Heder åt dem och en eloge åt Giertta som står upp för de viktiga, grundläggande värderingarna. 17:40 in I programmet.

 

Visst blev jag delvis rentvådd i programmet, men hur kan det komma sig att Medierna kör ett långt inslag om mig, utan att jag får en möjlighet att själv berätta vem jag är och vad jag gör? Man lät de intervjuade kalla mig aktivist, muslimfientlig och hotfull, utan att jag fick bemöta det.

Inget av detta är jag skyldig till. Jag är medarbetare på en tidning som mainstream-medierna avskyr för att vi gör det de har slutat göra och för att vi kritiserar dem för just detta. Jag ringde programledaren Martin Wicklin på produktionsbolaget Tredje statsmakten som gör Medierna, och frågade varför jag inte fick vara med. Svaret löd:

Programmet handlade ju inte om dig, det handlade om tidningen Journalisten.

Jag har skickat ett antal frågor till honom via mejl. Jag återkommer snart om detta.

Visst har jag gjort dumma saker det har de flesta av oss. Men jag är alltid ärlig och öppen med det, och jag har åtskilliga gånger förklarat att jag tar avstånd från allt våld. Jag ångrar djupt att jag slog min gamle vän Jonas och att jag satt och dummade mig i förhöret och påstod att Jonas är svart, något som inträffade under en sjukdomsperiod.

Men vänstern som ständigt påstår sig stå upp för de svaga, använder nu min svaga period som ett slagträ mot mig. Så hederliga och goda är de. I vanliga fall ursäktar de människor som begått dumheter med att de var sjuka, men för mig finns ingen pardon. Den ringa misshandel jag är dömd för, framstår i deras artiklar som om jag utrotat ett helt folk.

Jag saknar fortfarande debatten, samtalet, förslagen på lösningar. Hur ska mediernas representanter kunna arbeta ute på fältet utan att bli hotade och bortjagade? Den diskussionen får jag vänta på, kollegerna har ju fullt upp med att fördöma mig och Dispatch International.

Fotnot: I dag har Po Tidholm skrivit en ny artikel i DN, med nya lögner. Vi har begärt genmäle. Fortsättning följer.