KRÖNIKA: Kulturredaktörer kräver mitt och Helena Gierttas huvuden på ett fat

Inom loppet av tre dagar har Roger Sahlström orsakat Twitterstormar och vild panik i gammelmedierna. Som ökänd rasist hade han inte rätt att beskriva det vänstervåld som drabbar honom i samband med så kallade motdemonstrationer, menar nu kulturredaktörer på såväl Aftonbladet som Expressen. Och nu har även tidningen Journalisten hamnat på rasisternas sida.

Foto:Roger Sahlström

En journalists uppgift är att bevaka samhället och granska makten. I största möjliga mån ska man förhålla sig objektiv och man ska alltid eftersträva sanningen. Kort och gott, journalister ska inte vara sagoberättare.

Men det är de tyvärr i dag. Svenska journalister berättar sagor för sina läsare och när de inte ljuger folk rakt upp i ansiktet, så undanhåller de viss information eftersom den inte passar deras egen övertygelse.

Med anledning av att tidningen Journalisten skrev om hoten mot mig och Dispatch International har sagoberättarna vrålat i sociala medier om att man ska vara kritisk och källgranska. Absolut, journalister ska alltid vara kritiska och granska sina källor. Men av någon anledning var det nu extra viktigt att vara kritiskt mot det jag sagt. Det är nog helt enkelt så att mina upplevelser inte passar in i narrativet. Trots att allt jag beskrivit är sant, vill sagoberättarna inte höra talas om det.

Helt enkelt för att det hela kom från fel person. En person som de har dömt ut som nazist, rasist och även tilldelat allehanda psykiska sjukdomar.

 

Så hur är det för övrigt med den källkritik och det ifrågasättande journalisterna efterlyser? De flesta av oss känner till otaliga historier som medierna har svalt med hull och hår: Hijab-överfallet som aldrig ägde rum. Somaliska barn som fått mjölk hälld över sig något som aldrig inträffade. 11-åringen som kastas av ett tåg och sedan visade sig vara 18.

I dessa och i tusentals andra fall ställde journalisterna inga kritiska frågor, de övervägde inte ens om storyn var trolig. Nej, här basunerades de intervjuades elände ut utan minsta ifrågasättande och syftet var självklart att fastslå att Sverige minsann är ett rasistiskt helvete på jorden.

Politiker och soffproffs stämde in i kören. Vi som har en viss skepsis inom oss, började dock ställa frågor. Men det fick man inte göra! När det gäller händelser som invandrare/muslimer berättar om ska deras ord tas som absoluta sanningar, eftersom de tillhör en minoritet, har rätt hudfärg eller vad annat märkligt PK-logiken kan hitta på.

 

Visst finns det orättvisor och rasism i Sverige, men definitivt inte på den nivå som många av mina kära kolleger vill framställa det som. Läser man det de skriver, så framstår Sverige som en avknoppning av Hitlers tredje rike. Det är det inte. Undersökning efter undersökning visar att rasismen är som lägst i Västvärlden och som värst i Indien, Afrika och Mellanöstern.

 

För en tid sedan var jag på möte hos danska Trykkefrihedsselskabet. En av föredragshållarna var lektor Mehmet Ümit Necef vid Syddansk universitet, som förra året kom ut med boken Er danskerne racister (Är danskarna rasister), en fråga han själv svarar ett bestämt nej på. Efter att i fem år ha gått igenom saken konstaterar Necef och hans medförfattare Henning Bech att det finns mycket få belägg för att det skulle finnas någon utbredd rasism i Danmark. Och med tanke på hur svenska journalister ständigt utmålar svenskarna som bättre än danskarna, måste ju förekomsten av rasism var ännu lägre i Sverige

 

Det är här det blir så läskigt. Man behöver inte överdriva orättvisor, det är illa nog att orättvisor ens existerar. Jag har en enkel inställning, en orättvisa är en orättvisa. Att göra som i dag, värdera orättvisorna efter hudfärger, gudar, kön, uppfattad sexualitet etc är inte bara dumt, det är farligt. Det gör ingen nytta för någon, särskilt inför för dem som är utsatta på riktigt.

I Sverige finns det unga människor, över 70 000 sägs det, som sitter fast i hedersnormer. Detta är en stor skam, och det är ett gigantiskt svek mot dem att svenska journalister och politiker inget gör.

Att detta får fortsätta gör att jag skäms över mitt land. De gapande feministerna på Twitter vågar inte röra ämnet, debattörer övervakar det högst försiktigt och slänger mest ur sig en och annan floskel för att framstå som goda. De få som vågar säga något, dras däremot genom smutsen. Hanna Gadban och Sara Mohammad är två otroligt modiga och starka kvinnor, som in på bara skinnet vet vad hederskulturen innebär. De hatas inte bara av islamister, de hatas även av vita män. Jag skäms, fy fan vad jag skäms över att ni i era elfenbenstorn ger er på dessa två kvinnor som faktiskt räddar liv och kämpar för ett rättvist samhälle.

 

Den svenska debatten är dysfunktionell, här finns självutnämnda domare som tar sig rätten att avgöra vilka personer som ska få driva vilka frågor. De menar sig vara moraliskt överlägsna, och deras godhet ger dem rätten att döma och dreva emot människor. Skäms på er, allihop.

Min stora fråga är, vart tog debatten om vänstervåldet vägen? I stället för att ta denna viktiga debatt, ligger just nu fokus på huruvida jag verkligen är journalist och fotograf trots att jag bevisligen arbetar på en tidning med utgivningsbevis, under två chefredaktörer som tillsammans har över 60 års erfarenhet av yrket, och trots att jag är medlem i Journalistförbundet.

 

Men kulturredaktörerna på Aftonbladet och Expressen vet bättre. Enligt dem (fast det är rena lögnerna) är jag en ökänd rasist som är dömd för rasistiskt motiverad misshandel och därför tydligen inte har rätt att beskriva min arbetssituation i branschtidningen Journalisten. Att Journalistens chefredaktör Helena Giertta lät publicera artikeln om mig och en debattartikel av Ingrid Carlqvist har gjort även henne till persona non grata på Twitter rasas det nu mot Giertta och folk kräver hennes huvud på ett fat.

Sagoberättarna tål nämligen inte att vi är några som avslöjar deras sagor.

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".