LEDARE: Man kan inte lura alla människor hela tiden

Efter många års nedisning tyder en del på att en upptining är på väg i Sverige. Just nu ser man bara några sprickor i kanten av det frusna havet, men sprickor tenderar att sprida sig. Och man gör klokt i att vara försiktig när man beträder isen, för att inte gå igenom den.

 

Lars Hedegaard. Foto:Roger Sahlström

Vi talar om det politiskt korrekta Sveriges djupfrysta inställning till yttrandefriheten. Om man kort ska sammanfatta den förhärskande hållningen i mainstream-pressen, så är den att folk med fel synpunkter inte har någon rätt till yttrandefrihet eftersom de har fel åsikter, ställer fel frågor, väljer fel historier och kastar sig över fel människor.

Men så är det ju med yttrandefriheten. Den utnyttjas av människor man inte tycker om, och de använder den till att skriva saker som verkar helt förkastligt, långt ute, sinnessjukt. Man vill inte höra på dem.

 

Som George Orwell skrev i ett ljust ögonblick: Om frihet över huvud taget betyder något, så är det människors rätt att säga sådant folk inte vill höra. Till och med i de värsta diktaturer har det alltid varit tillåtet att rosa diktatorn. Men när folk säger något som andra inte vill höra, uppstår det oundvikligen problem. Hur vågar de utmana det som alla rättänkande är eniga om? Hur vågar de så tvivel om min och mina vänners världsuppfattning? Vi vet ju att vi har rätt och att människor som tycker något annat därför har orätt, och följaktligen måste vara anfrätta av ren ondska? Vi har ju gång på gång förklarat för dem vad de bör tycka. Ändå envisas de. Det borde förbjudas, och om staten inte ordnar det måste andra täppa till truten på dem.

Denna inställning fick vi på Dispatch International känna av redan innan vi skickade ut vårt första nummer. Den svenska journalistkåren gillar oss inte. Vi är rasistiska, vi hatar muslimer, vi är främlingsfientliga. Det vet alla som läser mainstream-medierna.

 

Intressant nog har vi aldrig ställts inför några påståenden i vår tidning som skulle dokumentera beskyllningarna. Vilket vi förstår mycket väl de finns ju inte.

Så när Journalistens chefredaktör Helena Giertta 15 april utan minsta lilla belägg karaktäriserar vår tidning som antimuslimsk, främlingsfientlig och rasistisk, blir vi inte förvånade. Så ska man tycka i Sverige om man vill tillhöra de fina kretsarna.

Chefredaktören vet naturligtvis utmärkt väl att om det funnits någon grund för hennes beskyllningar skulle Dispatch International för länge sedan ha åtalats för hets mot folkgrupp. Det har vi inte blivit, för vi är varken rasister, muslimhatare eller främlingsfientliga.

Vi insisterar bara på vår rätt att beskriva de problem som kommer med massinvandring och islam.

 

Sett från Köpenhamn är det tydligt att Sverige, som Danmark för några år sedan betraktade som en förebild, har fallit tillbaka i provinsiell dumhet.

För 10-15 år sedan var det även i Danmark normalt att beteckna människor som sådde tvivel om massinvandringens och islams välsignelser, som alldeles vansinniga, rasister eller nazister.

Så är det inte längre i Danmark. I det danska folketinget diskuterar man nu regelmässigt om det är en bra idé att öppna landets gränser för obegränsad invandring, och om Danmark ska lyda under internationella konventioner som medför att vi inte själv kan bestämma vilka som får komma in i landet.

 

Få i Danmark skulle i dag våga kalla dem som är motståndare till massinvandring och islamiska särrättigheter för rasister, nazister och främlingshatare. Det har man naturligtvis rätt att göra för vi har yttrandefrihet, men till och med de mest politiskt korrekta inser att det inte finns något att vinna på att sätta sådana epitetet på sina meningsmotståndare.

Så kommer det att bli även i Sverige. Och det förhållandet att Journalisten över huvud taget offrar spaltplats på Dispatch International är ett uttryck för att redaktören känner isen knaka under sina fötter.

 

 Du kan lura alla människor ibland, du kan till och med lura vissa människor hela tiden, men du kan inte lura alla människor hela tiden, som president Lincoln sa.

 

Så när vi nu ser svenska medier kalla mina kamrater och kolleger på Dispatch International, fotografen Roger Sahlström och chefredaktören Ingrid Carlqvist, för rasister, måste det tolkas som ett nödrop. Ju mer det går upp för den politiskt korrekta eliten att något är allvarligt fel, desto mera måste man skälla på dem som stör deras nattsömn.

Och ju mera de skräckslagna journalisterna vrider sig och kastar beskyllningar omkring sig, desto säkrare kan vi vara på att deras åsiktstyranni är på väg att rämna.

 

P.S. Roger Sahlström och Ingrid Carlqvist hör till de minst rasistiska människor jag någonsin haft glädjen att samarbeta med. De kan ta det helt lugnt. Det gäller dock inte dem som baktalar dem.

Danska

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".