Den danske kaos-imamen som hoppade av

Ahmed Akkaris berättelse om vad som pågår bakom islams skenheliga fasad är välgörande läsning men bara en halv uppgörelse med roten till det onda.

 

 

I decennier har alla som yttrat ett pip om faran med islam blivit beskylld för att sprida konspirationsteorier och se spöken mitt på ljusa dagen. Sådana människor kunde man avfärda som galna rasister och högerextremister. Och det gjorde man. En del drogs inför rätta och dömdes för sina otillbörliga åsikter, andra fick bara sina liv förstörda.

Nu kommer den förre imamen Ahmed Akkaris bok Min afsked med islamismen: Muhammedkrisen, dobbeltspillet og kampen mod Danmark [Mitt avsked till islamismen. Muhammedkrisen, dubbelspelet och kampen mot Danmark]. Här beskrivs inte någon konspirationsteori, men däremot en tvättäkta konspiration. I den deltog i stort sett alla imamer och islamiska organisationer, och deras mål var att krossa den danska demokratin. Yttrandefriheten skulle bort, landet skulle kuvas med hot och om nödvändigt med våld. Grundlagen skulle sättas ur spel och ersättas med muslimsk lag, sharian, och de vantrogna skulle tvingas acceptera ett liv som dhimmier, det vill säga rätts- och försvarslösa undersåtar under islams makthavare.

Detta vet Ahmed Akkari allt om, för han var själv med om att skapa konspirationen några få dagar efter att Jyllands-Posten hade publicerat sina berömda Muhammed-karikatyrer 30 september 2005. Senare blev han talesman för de 27 muslimska organisationer som krävde att tidningen skulle be om ursäkt för att de använt sig av yttrandefriheten, och som krävde att statsminister Anders Fogh Rasmussen skulle gripa in och skydda en stackars religiös minoritet mot att bli hånade.

 

arlaloggoAkkari deltog också med liv och lust i ett par imamresor till Mellanöstern. Dit medförde han och hans sammansvurna en förfalskad dossier som skulle övertyga de långskäggiga barbarerna om att muslimerna i Danmark led fruktansvärda kval, eftersom deras profet förlöjligades. I Mellanöstern mötte delegationen bland annat de två terrororganisationerna Hizbollah och Hamas, samt framstående muslimska lärda som var mer än villiga att släppa lös rasande folkmassor mot danska ambassader och arrangera våldsamma demonstrationer som kostade ett stort antal människor livet. Akkari och hans vänner lyckades också genomtrumfa en bojkott av danska varor, som mejerigiganten Arla inte kom ur förrän de betalade en summa pengar till de heliga männen. Hur mycket de lade upp vet inte Akkari och Arla vägrar uttala sig.

 

 

Akkaris bok dokumenterar till fullo att hela kalabaliken hade mycket lite med religion att göra, men desto mer med danska imamers och deras utländska kumpaners lust att skaffa sig mera makt och materiella fördelar. Som han noggrant visar är det inte precis ett heligt liv och leverne som präglar de vitklädda och långskäggiga, som med hänvisning till Guds vilja styr 1,5 miljarder troende efter eget behag.

Dessa imamer, shejker, muftier, lärda eller vad de nu kallar sig lever första klass-liv med stora villor, dyra bilar och vistelser på lyxhotell där allt är betalt. Men de kan inte komma överens om hur de ska dela bytet och lägger därför en stor del av tiden på att slåss inbördes om vem som ska få mest.

 

Så vitt denne recensent känner till är detta första gången vi så ingående får skåda ruttenheten i hjärtat av islams religiösa hierarki, och den som visar oss allt är en man som själv har varit en del av det.

Akkaris bok är därför ett unikt källdokument och en av de viktigaste beskrivningarna av den verkliga islam som någonsin kommit ut i världen. Jag kan inte påstå att jag har läst alla, men dock hundratals böcker om ämnet och tusentals artiklar. Jag har också under mer än tio år fört många och långa samtal med exmuslimer och vantrogna experter som har vigt sina akademiska karriärer åt att studera islam. Och jag har aldrig sett något liknande.

Nu är Ahmed Akkari ledsen för all den skada han tillfogade Danmark, och alla de döda som han och hans sammansvurna har på sina samveten. Han skäms, och hans bok är en stor ursäkt för allt det onda han gjorde. Utan omsvep förklarar han i boken sin kärlek till det land som har behandlat honom så väl, medan han själv har använt åratal av sitt liv åt att förstöra det.

 

 

Ex-imamen Ahmed Akkari. Foto:Roger Sahlström

Både före och efter utgivningen 8 april har debatten varit livlig om huruvida Akkari verkligen tar sin omvändelse på allvar. Tvivlen är berättigade. Det är ju välkänt att muslimer har religiös tillåtelse att ljuga och dölja sina sanna avsikter om det gagnar muslimen själv eller umman (den muslimska nationen) som helhet. Den tekniska termen är taqiyya och rättfärdigas av Koranen. Och som Akkari till fullo dokumenterar i sin bok har både han själv och alla hans sammansvurna ljugit sig blåa alltsedan de beslutade sig för att straffa det vantrogna och svinälskande Danmark. Det framgår också att de förenade imamerna var villiga att använda alla metoder, eller uppmana andra att göra det, för att uppnå sina mål.

Saken är emellertid den att Akkaris bok är så detaljerad, den nämner så många namn och lyfter slöjan av så många tricks och lögner, att det är svårt att föreställa sig att han inte är uppriktig. Alltså: Ahmed Akkari lägger korten på bordet och han ber om förlåtelse för det onda han gjorde.

 

 

Men boken har sina begränsningar. Den är inte Akkaris farväl till islam utan något han kallar islamismen som han försöker definiera i det korta förordet. Islamismen är en infektion som får de smittade att betrakta Koranen och en lång rad berättelser om profeten Muhammeds ord och handlingar som Guds fullständiga och obevekliga lag för människor i alla tänkbara situationer. Muslimer som lever efter andra regler anses i varierande grad som avfällingar eller kättare, medan alla icke-muslimer betraktas som undermänniskor som ska omvändas eller underkastas för att behaga Gud.

Men om det är definitionen på en islamist, vad är då en muslim? Det ger boken inget svar på. Och det skulle förstås vara svårt, för om definitionen på en islamist stämmer så är islamisten ju inget annat än en rättroende muslim. En muslim som inte tycker att Koranen och profetens sunna (alltså hans ord och gärningar) är ett absolut rättesnöre i livets alla skeden och som inte tycker att vantrogna ska böja nacken, är ingen muslim utan en avfälling som enligt sharia måste straffas med döden.

Detta har nu Ahmed Akkari själv fått uppleva efter att han sagt farväl till sina gamla kamrater. Han är nu en mediehora och grisälskare, han ska dö och Allah ska steka honom i helvetet. Men Akkari visste att dessa reaktioner skulle komma. Innan han hoppade av var han som imam under flera år själv delaktig i att sprida sådana åsikter.

 

Men när nu Akkari inte kan eller vill berätta vad en icke-islamistisk muslim är, så hittar man kanske exempel i hans bok på imamer, moskéer eller islamiska organisationer som är beredda att behandla icke-muslimer som medmänniskor? Nej, han nämner inte en enda och den rimligaste förklaringen till det är att sådana inte finns.

Så som boken ser ut står vi alltså inför det implicita påståendet att all den ondska och korruption som kommer från de islamiska ledarna och institutionerna (svindel med offentliga medel, examensfusk i muslimska friskolor, samarbete med blodtörstiga terrororganisationer, införande av ett parallellt rättssystem i muslimska bostadsområden med mera), beror på islamistisk infektion och har inget med islam att göra.

 

 

Och som trumf citerar han Karen Blixen: Den enda ideologi jag kan jämföra med nazismen är islamismen. Det framgår inte varifrån citatet kommer och det låter underligt att Blixen skulle ha använt begreppet islamism. I sin essä Breve fra et land i krig, som Blixen författade under en vistelse i nazismens Berlin 1939, skriver hon: Har det någonsin funnits något som detta Tredje Rike? Av de företeelser jag i mitt personliga liv stött på är det som kommer närmast islam, den muhammedanska världen och världsbilden.

Alltså var det islam och muhammedanismen hon jämförde med nazismen inte den konstgjorda produkten islamism, som har uppfunnits för att skydda islam från kritik.

 

Men även om man skulle acceptera den utgångspunkt som alla goda människor krampaktigt håller fast vid: nämligen att islam är något helt annat än islamism, borde vanligt sunt förnuft eller ska vi kalla det logik säga oss att något är galet.

För när det är så att islam överallt leder till islamism och jag känner inte till ett enda land eller område i nutid eller dåtid där det inte varit fallet så är islamismen alltså en egenskap inom islam. Och det som är en inre egenskap kan inte vara detta någots motsats eller väsensskilt från detta något.

De islamister som Ahmed Akkari nu tar avstånd från har ju inte uppfunnit något som de inte kunnat finna belägg för i islams heliga skrifter. Det är här man finner uppmaningar, för att inte säga order, till de troende att sprida skräck bland de vantrogna (även kallat terror), underkuva dem och om nödvändigt skära halsen av dem, tills Allahs religion härskar överallt.

 

Man hamnar därför i den besynnerliga situationen att antingen var Muhammed själv islamist, eller om han faktiskt mottog sina bloddrypande vägledningar från Allah som han påstod så är Allah islamist och alls inte muslim.

Det är alltså islam vi ska konfrontera och försöka förstå ­ islamist-snacket framstår som en avledningsmanöver som ska få enfaldiga vantrogna att ge muslimernas självutnämnda ledare den ena eftergiften efter den andra.

Men där slutar festen för såväl Akkari som för alla västerländska experter, förståsigpåare och politiker som dagligen vill lära oss om islams förträffliga egenskaper och den muslimska invandringens välsignelser. Och det förstår man ju mycket väl. För om de inte upprätthåller fiktionen om att islamism är något helt annat än islam så bryter hela den officiella propagandan för mångkulturen och folkutbytet (som blir resultatet av den vansinnesgoda invandringspolitiken) samman.

 

Bildkälla:Baltic Development Forum

Efter nazismens sammanbrott 1945 gick de quislingar som agerade bödlar åt ondskan ett hårt öde till mötes. Islams små hjälpare bland de vantrogna i Danmark bland andra den tidigare utrikesministern och partiledaren för Venstre, Uffe Elleman-Jensen och dagbladet Politiken sitter fortfarande säkert. De ångrar inget. De är stolta över sin insats och Akkaris bok kommer varken att göra från eller till i deras världsbild.

Uffe Ellemann-Jensen, som förmodligen är den danska politiker som har gjort största skada sedan den tyska ockupationen eller i varje fall försöker göra det orkar inte ens läsa boken. Det hänger kanske samman med att Elleman och Politikens nu döde chefredaktör, Tøger Seidenfaden, som Akkari skriver, bakom kulisserna sökte samarbete med kaos-imamerna, medan Danmarks värsta utrikespolitiska kris sedan 1945 utspelade sig.

Inte heller de politiker och debattörer som under Muhammedkrisen rasade mot statsminister Anders Fogh Rasmussen för att han inte ville träffa en grupp muslimska diplomater som krävde att han skulle strunta i grundlagen och tvinga Jyllands-Posten att förnedra sig, tycks ha ångrat sin kritik.

Detta trots att Ahmed Akkari nu öppet säger att Rasmussen agerade korrekt. Om han hade räckt de ondskefulla och utspekulerade ambassadörerna ett lillfinger, hade det bara lett till nya krav om exempelvis en statsfinansierad stormoské. Bara fantasin sätter gränser för de medgivanden som ett knäfall för islam kunde ha fört med sig.

 

Dumhet och ondska vandrar tillsammans. I den första kategorin hittar vi den danska säkerhetspolisen PETs förre operative ledare Hans Jørgen Bonnichsen, om vilken man kan säga mycket elakt. Men det behöver man inte, för mannen som satt med ansvaret för landets säkerhet meddelar nu själv att han inte hade en aning om att de danska imamerna spelade ett dubbelspel.

Till tidningen Information säger han att PET inte visste något om de danska imamernas försök att trappa upp konflikten. Säkerhetspolisen visste heller inte att imamerna åkte till Mellanöstern eller kontaktade Hizbollah och Hamas. PET hade nämligen ett avtal med de heliga männen att dessa skulle förhindra att unga muslimer blev radikaliserade. Och det gick så vitt vi visste fantastiskt bra, meddelar den enfaldige mannen och tillägger att samarbetet med imamerna baserades på tillit.

 

 

Det är inte precis humor som präglar islam, för Muhammed tyckte inte om skämt. Men man kan förstå om imamerna och deras kumpaner i Mellanöstern fnissade i skägget över att ha fått en sådan svagbegåvad partner som PET. Det måste ha varit som ett stjäla godis från ett barn.

 

Ahmed Akkari är varken dum eller ett barn. Hans bok framstår som en ärlig beskrivning av allt det onda han varit med om. Den bör få stor spridning som en viktig skildring av det verkliga islam.

Han har knappast någon väg tillbaka till den muslimska innersta kretsen om han skulle ångra sig. Den intressanta frågan är därför vart han är på väg.

För en uppgörelse med den islamistiska fågelskrämman räcker inte.

 

Ahmed Akkari (i samarbete med Martin Kjær Jensen): Min afsked med islamismen: Muhammedkrisen, dobbeltspillet og kampen mod Danmark. Berlingske Media Forlag i samarbete med Peoples Press. 442 sidor. Utkom 8 april.