Krönika: Stick härifrån, din jävla nazist!

I dag besökte Jimmie Åkesson Malmö: sjukhuset, Rosengård och brandstationen. Knappt tio minuter kunde Dispatch International bevaka utanför sjukhuset i Malmö. Så fort jag dök upp uppmärksammade extremister mig och körde bort mig med polisens hjälp.

Foto:Roger Sahlström

Jag var där i egenskap av reporter och fotograf. Redan när jag kom till sjukhuset strax före 9 på morgonen var vänsterextremisterna på plats och i full färd med att sätta upp en stor banderoll på fasaden utanför sjukhuset med orden Kämpa Malmö.

Det tar inte mer än tio minuter förrän en av dem uppmärksammar mig på andra sidan gatan. Den unge vänsterextremisten går bort till mig och frågar bryskt vem jag fotograferar för. I dessa sammanhang är det lika bra att hålla tyst, det vet jag av erfarenhet. Det är inte första gången motdemonstranter tar sig för att hota och jaga bort Dispatch International från gator och torg. I vanliga fall har jag inga som helst problem med att berätta vem jag är och vem jag fotar för. Men den unge mannen vet redan vem jag är:

Vi vet vem du är, jävla nazist, nazistsvin! Dig har vi redan på bild.

 

För säkerhets tar han några bilder till på mig, och jag några av honom. Sedan går han över gatan igen och fram till två så kallade dialogpoliser. Han pratar med dem i några minuter och pekar häftigt åt mitt håll.

En av polismännen kommer fram till mig. Han säger att demonstranterna inte vill ha mig där och att det nog är bäst att jag går. Enligt dialogpolisen hade vänsterextremisten förklarat att de ville att jag skulle gå, och om inte polisen avlägsnade mig skulle de göra det.

Jag häpnar. Ska jag gå? Ska pöbeln bestämma vilka journalister som får bevaka olika evenemang i Malmö?

Dialogpolisen säger att det kan bli farligt för mig. Då får väl ni skydda mig, svarar jag. Ja jo, men tänk om vi inte är där just då?

 

Eftersom jag uppenbarligen inte kan lita på att polisen skyddar mig om jag blir överfallen av vänsterextremisterna, finner jag för gott att lämna platsen utanför sjukhuset. Inombords kokar jag. Det är en skam att polisen vidarebefordrar ett hot mot mig och därefter ber mig gå.

Varför grep inte dialogpolisen vänsterextremisten som hotade mig? Han upplyste dem ju till och med om att han planerade att begå ett brott, nämligen att handgripligen se till att jag försvann därifrån.

För mig råder det ingen tvekan vänsterextremisterna har makt över polisen. Det är pöbelväldet som råder på gatorna i Malmö. Malmöpolisen säger att de vill föra en dialog med extremisterna. Hur exakt för man en dialog med folk som hotar med våld, tar till våld och fullständigt spårar ur om de inte får som de vill? Är det inte just detta polisen ska stävja?

 

Detta har hänt oss på Dispatch International många gånger tidigare. Förra året blev vi bortjagade från en demonstration utanför AF i Lund, och smockan låg i luften då jag bevakade en SSU-demonstration på Gustav Adolfs torg i Malmö för en tid sedan. Även den gången uppmanade polisen mig och SDUarna som var på plats att gå därifrån. Det var lugnast så, sa de.

Det blir allt svårare för oss att bevaka demonstrationer eller över huvud taget något som händer ute på stan. Det är vår uppgift att bevaka vad som händer i Malmö och Sverige. Det är vi journalister som bestämmer vad vi vill bevaka. Ingen organisation, varken höger eller vänster, har rätt att bestämma åt oss. Detta borde polisen veta och hjälpa oss med.

 

Vänsterextremisten som fick dialogpolisen att avlägsna Dispatch Internationals Roger Sahlström.

Klockan tre gör vi ett nytt försök. Den här gången har jag Ingrid Carlqvist med mig. Vi parkerar bakom brandstationen och ska leta upp polisens presstalesman Nils Norling. Men när vi närmar oss brandstationen får jag syn på den unge vänsterextremisten från sjukhuset i glatt samspråk med samme dialogpolis som bad mig lämna sjukhusområdet i morse. Vänsterextremistens hat vänds genast mot mig och Ingrid.

Stick nazister, era jävla nazister!

Dialogpolisen klappar lite på honom och han försvinner till sin mobb några meter bort. Jag tar några bilder och han skriker att jag inte får fotografera honom.

Vi förklarar för dialogpolisen att vi har stämt möte med Nils Norling. Han eskorterar oss fram till presstalesmannen, som släpper in oss bakom avspärrningen och lovar att återkomma i morgon om det som hände utanför sjukhuset i morse.

 

Ett 50-tal skrikande vänsterextremister väntar på Jimmie Åkesson och möjligheten att ösa diverse otidigheter över honom. I väntan på det duger jag och Ingrid Carlqvist bra som måltavla för deras hat. Lamt står poliserna och tittar på när de skriker:

Sahlström och Carlqvist över bron!

Ingrid är äcklig!

Inga nazister här!

Våra journalistkolleger står också tysta och tittar på. En del av dem ler och verkar tycka att hela situationen är lustig. Kopplingen mellan extremvänstern och mainstram-medierna visas här upp i all sin prydno. När polisen plötsligt bestämmer att alla journalister måste gå utanför avspärrningen, inser vi att vi inte kan vara kvar. Mitt i ett folkhav av vänsterextremister kommer vi att råka väldigt illa ut.

 

Hur länge ska detta få fortgå? Menar polisen och politikerna i Malmö att det är fritt fram för våldsamma vänsterextremister att ge sig på representanter för medier de ogillar? Häromdagen misshandlades en journalist från SVT som bevakade en demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm, till stöd för vänsterextremisten Joel Bjurströmer Almgren som just nu står inför rätta för att ha knivhuggit en nazist i Kärrtorp.

 

Är det inte dags att sätta ner foten nu? Dags att sluta tro att dessa människor utför sina handlingar av godhet. Dags att se att detta i själva verket är människor vars högsta önskan är att avskaffa demokratin, och att de hatar, verkligen hatar, alla som inte är på deras sida. De är villiga att ta till vilka medel som helst för att nå sitt slutmål, utopin om det klasslösa samhället. Dags att se att det de strävar efter är en totalitär stat, en dystopi.

 

En av mina chefredaktörer, Lars Hedegaard, försökte man mörda. Den andra, Ingrid Carlqvist, lämnar Sverige på grund av alla hot. Våldsvänstern vill skada, hota och tysta sådana som vi, och mainstream-medierna bryr sig inte om vilket.

De tror de kan tysta mig, men det gör de aldrig. Jag säger som min chefredaktör Lars Hedegaard: Hellre dö än hålla käften!

Eller varför inte lyssna till vänsterdebattören Noam Chomsky:

If we dont believe in freedom of expression for people we despise, we dont believe in it at all.

(Om vi inte tror på yttrandefrihet för folk vi föraktar, så tror vi inte alls på den.)