KRÖNIKA: Den sjunkande journalisten

Ingrid Carlqvist kliver in i rättssalen. Oisin Cantwell från Aftonbladet laddar sina fingrar, det gnistrar till i hans ögon. Han sträcker på ryggen och fingrarna börjar maniskt slå på datorn.

Foto:Roger Sahlström

Det är andra dagen av rättegången mot kassören i Tryckfrihetssällskapet som är misstänkt för misshandel och hatbrott mot två muslimska kvinnor och eventuellt en soptunna i plåt.

Spektaklet börjar med att åklagaren är sen. Hon ber inte ens om ursäkt för detta utan hon kastar sig bara nonchalant in i rättssalen, ungefär som om det skulle vara hennes rätt att komma och gå lite som hon ville.

Åklagaren sätter sedan igång med att lägga fram idén att det är allmänt känt i Sverige att just skor är djupt kränkande inom islam. Hon gör en stor sak av detta. Det är chockartat kränkande att bli förolämpad av en sko: I DEN ARABISKA VÄRLDEN!

 

Nu råkar det vara så att vi inte lever i den arabiska världen. Så varför detta ens skulle betyda något, kan jag inte förstå. Ska våra rättssalar börja visa hänsyn till andra länders kulturer?

Åter till skorna. Ja, i vissa kulturer är skor och fötter extra känsliga, men här i Sverige har vi sällan problem med sådan vidskeplighet. Men plötsligt verkar skorna vara beviset för hatbrott. Den åtalade ska ha varit medveten om skoproblemet och det var därför han attackerade kvinnorna med just skor.

Samma fotbeklädnader som hela rätten under stor dramatik fick känna och klämma på under första rättegångsdagen. Men det var inte rätt skor, menade den yngre kvinnan förra veckan utan beskrev i stället ett slags skor som var långa och smala och stora där framme. Clownskor?

 

De två muslimska kvinnorna flamsar och ler precis som förra gången. Den här gången tar de hissen upp efter varje paus är det månne de onda ryggarna som plötsligt spökar? Enligt kvinnorna blev deras ryggvärk betydligt värre efter slagen med skorna.  De har heller inte så många fans med sig denna gång, bara en äldre man och en yngre kvinna.  Mannen stampar nervöst med foten i golvet och skakar med sitt ben. Jag sitter bakom honom, hans klack slår i mattan, precis lagom mycket för att det ska vara irriterande. Bredvid honom sitter en söt tjej. Hon är frånvarande stora delar av tiden. Det verkar som Facebook och sms lockar mer. Hon tittar dock upp ibland och ler lite plikttroget mot målsägarna. Som ler stort tillbaks.

Det är ett par experter och vittnen som ska höras under dagen. Bland annat Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist. När det är hennes tur att vittna vaknar Oisin Cantwell ur sin dvala. Han har fram till nu stirrat på rättegången så där lite lagom lojt, ungefär som en bakfull gör. Men nu kickas sagoberättaren igång. Hans leende påminner om Gargamels, ni vet elakingen från smurfarna. Han laddar för att skriva.

 

Den åtalades advokat börjar förhöra Ingrid Carlqvist, som med sitt uttalande starkt markerar vilken cirkus detta är. Åklagaren försöker framställa Tryckfrihetssällskapet som en kriminell organisation, menar Ingrid Carlqvist. Döms den åtalade, görs Tryckfrihetssällskapet till en kriminell sammanslutning vilket på sätt och viss även gör yttrande- och åsiktsfrihet brottsligt.

Åklagaren verkar mena att om man kritiserar islam, så hatar man exakt alla världens 1,6 miljarder muslimer. Varenda en, vilket får mig att undra. Hatar jag min syster som är muslim, då jag kritiserar Irans styre? Behöver inte ens tänka tanken klart. Självklart älskar jag min syster. Hennes val av gud spelar ingen som helst roll.

 

Åklageran Linda Rasmussen kämpar hårt för att påstå att man inte får kritisera islam. Varpå Ingrid Carlqvist skjuter av ett skott från höften:

Menar åklagaren att Torgny Segerstedt inte skulle ha kritiserat nazismen för att nazisterna då kunde ha blivit ledsna?

Rasmussen blir tyst för några sekunder och har uppenbara problem att återhämta sig efter denna högerkrok.

Oisin krymper ihop mer och mer. Tidigare satt han som en bestämd fura, nu börjar hans axlar sjunka nedåt. Hans tangentslagningar minskar. Det är inte längre någon kulspruta som fyrar av ord.

De två kvinnorna har enligt åklagaren misshandlats på gränsen till grovt. Skadorna som visats upp är några diffusa blåmärken. De sägs ha uppstått av ett trubbigt föremål. I vanliga fall syftar man på baseballträn, batonger, klubbor, sablar och svärd. Ni kan nog själva tänka er vilka sorts skador dessa föremål kan ställa till med. Den åtalade påstås ha slagit den äldre kvinnan två, tre gånger med ett par skor av tyg och plast.  Kvinnan ska ha träffats av sulan. En mjuk sko kan omöjligt falla in under begreppet trubbigt föremål.

 

Inte ens en vittnande rättsläkare kan bekräfta att skadorna uppstått på det sätt åklagaren menar. Skadorna passar inte mönstret, menar han.

Sak på sak faller för åklagaren, och när hon i slutet av dagen ska summera allting påminner hon mest om en groggy boxare.

Väl hemma med en kopp kaffe i handen läser jag Oisin Cantwells artikel från rättegången. Jag förstår varför han måste ta i som han gör. För det var då verkligen inte mycket kvar av varken Oisin eller åklagaren efter dagen. Det enda bevis som åklagaren egentligen hade att anföra för att det var grov misshandel och hatbrott, var medlemskap i en organisation som kämpar för rätten att få tala fritt.

 

Med krumma axlar och osäker blick lämnade Oisin Cantwell rättssalen och jag frågar precis som förra gången. Var vi på samma rättegång?

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".