LEDARE: Förr var det arier, nu är det kvinnor

En del blev säkert upprörda över Ingrid Carlqvists jämförelse mellan Gestapo och den svenska Socialtjänsten i recensionen av Daniel Denciks roman Anden person ental här i Dispatch International. Men det finns uppenbara likheter.

Lars Hedegaard. Foto:Roger Sahlström

Är det verkligen rimligt att jämföra Hitlers Geheime Staatspolizei, som 1939 blev en del av SS under ledning av Heinrich Himmler, och de snälla kvinnorna i Socialtjänsten?

Som framgår av Daniel Denciks nyckelroman Anden person ental, som tydligt bygger på författarens egna upplevelser av det svenska systemet, finns det emellertid uppenbara likheter:

För det första var och är Gestapo och Socialtjänsten inblandade i något man kan kalla ett biologiskt projekt. Gestapos uppgift var att bistå Adolf Hitler med att avslöja och bekämpa varje tendens till motstånd mot den nazistiska diktaturen och hjälpa till att förverkliga hans galna dröm om ett ariskt rent folk, befriat från förgiftning av judar, zigenare, homosexuella och handikappade. Slutstationen i detta försök till biologisk rensning blev förintelselägren, där regimen gjorde sig av med alla som hotade att förorena den ariska blodet.

 

Socialtjänsten har inga läger och uttrycker sig inte så tydligt som de nazistiska ideologerna. Men projektet liknar det nazistiska: Det handlar om att befria barnen från skadligt inflytande från deras fäder, som generellt betraktas som svin vars svinaktiga inställning och handlingar kommer att förgifta barnen. De bör därför, så snart det föreligger en beskyllning mot fäderna, överlämnas till kvinnornas vård. Om beskyllningarna är sanna eller falska spelar ingen roll för Socialtjänsten, vilket framgår av Daniel Denciks bok och kan intygas av oräkneliga andra fäder som aldrig får se sina barn igen.

I Nazityskland hette den särskilt gynnade folkgruppen arier i Sverige heter den kvinnor. I Nazityskland slutade folkförgiftarna i gaskamrarna. I Sverige trampas de ner av humanistiska kvinnor på officiella kontor.

 

Det finns också en annan likhet mellan Tredje riket och den svenska kvinnodiktaturen: Från starten 1933 hade Gestapo oinskränkt makt och behövde inte stå till svars för någon annan myndighet än Führern och hans trogna följeslagare. Ingen lag, domstol eller administrativ myndighet kunde begränsa dess maktutövande.

På samma sätt är det med de maktgalna kvinnorna i Socialtjänsten, i vars klor Daniel Dencik hamnat. Det spelar ingen roll att den svenska polisen inte kunnat finna belägg för moderns beskyllningar mot barnens far och det spelar ingen roll vad domstolarna beslutar. Med ett pennstreck kan Socialtjänsten upphäva varje beslut som strider mot dess ideologi och de gör det, eftersom ingen kan ställa dem till svars.

Situationen är ironisk.

 

Den olycklige Daniel Denciks far heter Lasse Dencik och har varit professor i socialpsykologi vid Roskilde universitet i Danmark. Där har han bland annat sysslat med barns socialisering samtidigt som han har ägnat mycken möda åt att anklaga danskarna för främlingshat och rasism. Han är också en varm anhängare av feminism. Som han sa till tidningen Politiken 4 september 2010:

Min upplevelse är att frånvaron av resultatorientering genomsyrar många områden i livet i Danmark. Ta feminismen, där det i Danmark är färgglatt med rödstrumpor, men det inte följs upp av praktisk politik som i Sverige. Här genomför man reformer, för svenskarna strävar efter resultat.

 

Lasse Dencik har helt rätt. I Sverige har feministerna strävat efter resultat och uppnått dem.

Att dessa resultat har förstört hans sons och barnbarns liv betraktar han förmodligen som ett ringa pris att betala.