Islams Groundhog Day

Islams långa och eviga tragedi är som Groundhog Day ser alltid sina egna skuggor och slutar alltid i sex veckor, sex månader eller sexhundra år av vinter. Den hoppfulla tid när den bittra vinterkylan börjar sin långsamma förvandling till värmens och vårens återfödelse, kommer aldrig för islam.

I ett bakvänt årstidskretslopp leder den arabiska våren till islamisk vinter, men sådant är det ändlösa mönstret av islamiska försök till reform och föryngring, som snarare än att hitta förnyelse i sina försök till omvandling bara vidmakthåller samma kretslopp av våld, tyranni och förtryck.

Det vilar en märklig tragedi över en religion som inte kan komma undan sin egen destruktiva natur, som varje gång den sträcker ut sig för något slags frälsning får händer som droppar av blod, och allt slutar med mera kroppar och småaktig tyranni.

 

Filmen Groundhog Day [Måndag hela veckan, reds anm] handlar om en man dömd att upprepa samma dag om och om igen, tills han lärt sig att bli en bättre människa. Islam har suttit fast i sitt eget kretslopp, där den upprepar samma årtionden om och om igen. Den flyttar sig från religiös extas till heligt krig, söker frälsning genom religiöst tyranni och jihad bara för att upptäcka att det inte finns något sätt att undkomma det inre förfall och instabilitet som rinner i religionens ådror.

Islams enda frälsning ligger i att etablera en teokrati. Dess maktbegär och överseende med ett jordiskt och himmelskt paradis av plundring, slavar och våld, leder gång på gång till islams degenerering. Eftersom den inte har något annan andlighet än utövandet av makt, har den varje gång korrumperat sig själv och sedan försökt driva ut korruptionen med mer av samma saker.

 

En generations islamiska ledare backar upp tyranner som de islamiska ledarna i en tidigare generation försökte störta. Knappt hade Muhammed kolat vippen förrän hans nära och kära utkämpade ett inbördeskrig om det högsta styret. Ursprunget till den sunni-shiitiska splittringen finns inte i teologin, utan i en vulgär maktkamp mellan Muhammeds svärson och hans svärfars klan. De giriga inre stridigheterna har sedan dess hårdnat till teologiska dispyter, men den verkliga splittringen handlar om det som muslimska krig alltid handlat om pengar och makt.

Mer än tusen år senare lägger den muslimska världen fortfarande all sin energi på inbördeskrig och externa konflikter, vars enda verkliga mål är att lägga pengar och makt i händerna på ledarna. Konfrontationerna mellan de prominenta persiska familjer som styr Iran och de sunniarabiska familjer som styr Persiska viken är inte teologiska, även om de uppträder under sken av teologi. Det är etniska och ekonomiska konflikter utklädda till religiösa konflikter.

 

De fulaste delarna av islam, dess trångsynthet gentemot judar och kristna, dess ändlösa razzia-räder, dess behov av att avlägsna det blekaste tvivel om vem som är far till kvinnornas barn är i själva verket småaktighet mellan klaner, destillerad till religion av krigsherrar och klanledare vars teologiska förståelse inte sträcker sig bortom personlig makt.

Islam var en föregångare till kraftfulla rörelser som kommunismen och nazismen, dess ledardyrkan är otäckt verklig vilket varenda serietecknare som försökt rita en bild av Muhammed känner till. Eller alla som har sett när shiiter skär sina barn blodiga medan de skriker ut sin sorg för kalifen Ali. Det är en teologi som inte kan omfamna något högre än sin egen maktlystnad. Föremålen för islams idoldyrkan är krigsherrarna, soldaterna och grymheterna.

 

Erdogan, den framtida islamistiska premiärministern i Turkiet, läste en dikt som löd: Minareterna är våra bajonetter, kupolerna är våra hjälmar. Moskéerna är våra baracker, de troende är våra soldater. Denna heliga armé vaktar min religion. Allsmäktige, vår resa är vårt mål, slutet är martyrskapet.

Detta återgivande av islams begränsade teologiska horisont var mer än en varning för vad som komma skulle när hans parti tog över det var en deprimerande resa in i islams svarta hål där det enda målet är självförstörelse.

Men det är inte bara så att den islamiska fantasin är oförmögen att föreställa sig ett bättre sätt, den är också besatt av att förstöra allt och alla som kan det. Precis som den dumma och våldsamma ungen längst bak i klassen, vägrar islam inte bara att lära sig, den drivs av att förstöra för alla som faktiskt lär sig och försöker blir bättre människor. Den reflexmässiga islamiska fientligheten mot det moderna och humana är rädsla förvandlat till hat. Rädsla för att vara underlägsen och rädsla för att modernt förnuft kommer att göra slut på klanväldets makt och inleda en ny ordning som inte längre kommer att luta sitt huvud mot skäggiga gamla män och deras drömmar om erövring.

 

Islamisk fanatism är mest uttalad hos dem som har mest att förlora. Inte de fattiga och förtryckta, utan sönerna till den överklass och övre medelklass som rymmer de mest ivriga terroristerna. De familjer som nu befinner sig i toppen har mest att förlora på vårens ankomst och är därför fast beslutna att hålla fast vid sina feodala krafter, sina oligarkier och tyranner.
Islams apologeter är förtjusta i att framställa dessa grupper som befrielserörelser, men det finns inget befriande i terroristgrupper som drivs av miljoner och miljardärer, läkare och andra välutbildade som är finansierade av de härskande klanerna i Kuwait, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. Dessa härskande familjer har mest att förlora på moderniseringen, och trots att de bygger skyskrapor i sina städer hjälpte de till att organisera den arabiska våren för att störta mer moderna regeringar och ersätta dem med partier anslutna till Muslimska Brödraskapet.

Den arabiska våren är en felaktig benämning eftersom islam är motsatsen till vår, till förnyelse av mänsklig energi och kreativa förmågor. Dess naturliga årstid är ödemarken, den brännande heta öknen eller den bittert iskalla tundran en plats där livet saknar möjlighet att spira.

Islamisk lag syftar till att frysa människans moraliska kapacitet till det sjunde århundradets arabiska öknar där kvinnor är egendom, utomstående är lovligt byte och makt den enda moral som betyder något. Allt som undergräver denna ordning, oavsett om det är inhemska minoriteter eller förekomsten av fria människor bortom havet, måste attackeras och förstöras.

I islam finns ingen plats för debatt. Dess blasfemilagar stänger ute dissidenter och förhindrar envar från att ifrågasätta den absoluta moralen i dess makt. Islam har, precis som ayatolla Khomeini sa, ingen humor. Att kunna skratta innebär att kunna skratta åt sig själv och sådant skratt kommer för nära tvivlet. Det finns inget rum för tvivel inom islam och inte heller för andra mänskliga uttryck. Enligt islam finns inget töväder, bara den eviga vintern.

Att bära fröet till sin egen undergång inom sin religion, betyder att islam ständigt utkämpar samma slag, men med nya namn och nya vapen. Krigen som en gång utkämpades med spjut avgörs nu med stridsspetsar, men i slutänden nöjer de sig med de tapetknivar de islamiska 11 september-kaparna hade och som Daniels Pearls mördare använde. Det spelar ingen roll hur avancerad teknologin blir, svärdet är fortfarandet själva förkroppsligandet av islam.

 

 

Det muslimska Mellanöstern förändras visserligen, men det förändras tillbaka till vad det en gång var. Det kastar av sig de sista resterna av den modernitet man importerade från Västvärlden och återgår till burqans, svärdets och profetens regim. I Väst går tiden framåt, i Öst går den bakåt. Och därför kommer våren aldrig att komma till islam. I stället kommer samma gamla blodiga jihad-ritualer, dödandet av otrogna, inbördeskrigen, slavar som bygger civilisationer, härskare som förgriper sig på unga flickor och sedan dödar dem av rädsla för att barnen kanske inte är deras.
Så ser det fruktansvärda kretslopp ut som upprepar sig utan hopp om frälsning. Detta är den vinterns rit som är islams hjärta. Det är en mörk och blodig rit som inte har förändrats på tusen år. Det vi bevittnar av islamiskt förtryck och terror är den uråldriga dödsceremonin, de rituella offren för de öknens ayatollor och mullor som håller tillbaka vårens ankomst.
http://www.frontpagemag.com/2012/dgreenfield/islam%E2%80%99s-groundhog-day/