Ledare: Tack Per Svensson, för din monumentala okunskap!

Henrik Cavling, en av de främsta förebilderna i nordisk journalistik

Måndagen 19 november var jag inbjuden att grillas i Publicistklubben Södras Heta stol. För mig var det självklart att tacka ja inte missar man tillfället att få tala om sitt favoritämne yttrandefrihet, inför just de journalistkolleger jag menar har tappat bort sig i denna fråga.

In i det sista var det dock oklart vem som skulle fråga ut mig. Några dagar före mötet fick jag beskedet att det var Niklas Orrenius, f d Sydsvenskan-reporter, numera Expressens expert på främlingsfientlighet, hatbrott och islamofobi. Han åker land och rike kring och skriver om hur rasistiska och hemska svenskarna är, men undviker nogsamt att rapportera om när svenskar utsätts för hatbrott och att det är muslimska ungdomar som står för i princip alla trakasserier av Malmös judar. Bort med allt som stör den enkla och klara bilden: Svenskar är rasister och invandrare är offer.

Två dagar före mötet kom Orrenius plötsligt ihåg att hans dotter skulle fylla tio år samma dag som mötet skulle hållas, så han fick förhinder. Det är ju betydligt mindre behagligt att möta en väl påläst kollega i debatt, än att intervjua henne i hennes hem och därefter välja ut just de citat som passar i den redan förutbestämda vinkeln. (Sydsvenskan)

Först samma dag som utfrågningen skulle äga rum, fick jag veta att det var Per Svensson som skulle grilla mig. Inga problem för mig, jag är ju honom stort tack skyldig! Om det inte hade varit för Per Svenssons monumentala okunskap om vikten av yttrandefrihet och vart tystnaden leder oss, hade jag kunnat sitta kvar som frustrerad vice ordförande i Publicistklubben.

Tack vare hans beslut att portförbjuda den danske journalisten Mikael Jalving på det PK-möte dit han bjudits in för att tala om sin bok Sverige tystnadens rike (som nu äntligen kommer på svenska), blev jag så arg att jag lämnade PK. Och det ledde till att jag blev kontaktad av danska Trykkefrihedsselskabet för att föreläsa hos dem, vilket i sin tur ledde till att jag startade svenska Tryckfrihetssällskapet och alltsammans kulminerade när jag och Lars Hedegaard i somras startade tidningen du just nu läser, Dispatch International.

Per Svensson är kanske den främste företrädaren för svenska journalisters avskyvärda feghet. Han och hans meningsfränder darrar av skräck vid blotta tanken på att ifrågasätta islam, trots att de aldrig tvekar inför att raljera över Svenska kyrkan eller att förfölja en obskyr liten sekt som Plymouthbröderna. De hickar vid tanken på att kritiskt granska massinvandringen till Sverige den största förändring vårt land någonsin utsatts för och de mycket negativa konsekvenser den fört med sig: kraftigt ökad kriminalitet, ett galopperande antal utanförskapsområden där svensk lag inte längre gäller och brandkåren inte vågar köra in, förvandlingen från ett tryggt och homogent land till världens näst värsta våldtäktsland, ständigt sjunkande skolresultat, nedläggning av äldreboenden etc, etc. Allt medan en skara politiker och tjänstemän tjänar grova pengar på det immigrations-industriella komplexet med rekorddyra flyktingboenden, utredningar av hundratusentals människor utan pass och ett ständigt växande Migrationsverk vars mål är att dela ut så många PUT, permanenta uppehållstillstånd, som möjligt.

Nåväl, under den 40 minuter långa grillningen blev Per Svensson betydligt svettigare än jag. Det är nämligen inte svårt att svara på insinuanta frågor så länge man har ett äkta engagemang för det man gör och alltid håller sig till sanningen. Ni som är intresserade kan se frågestunden här. (Diskussionen börjar ca 38 minuter in i klippet)

Min stilla förhoppning är att jag nådde fram till åtminstone några i publiken, till min förvåning tydde vissa saker på det. Förhoppningsvis går många också och ser Jan Troells nya film Dom över död man, om publicisten Torgny Segerstedt, som har premiär i december. Segerstedt brydde sig inte ett jota om att såväl kungen som statsministern ömsom bad, ömsom hotade honom för att han skulle sluta fylla sin tidning med kritiskt granskande artiklar om nazismen. I dag är han förstås hjälte, men på den tiden var han ensam och utstött av sina kolleger.

En annan förebild journalister borde minnas är Henrik Cavling, mannen som gett namn åt Danmarks finaste journalistpris, Cavling-priset. Han var son till två fattiga skåningar som på 1800-talet utvandrade till Själland. Hans far lärde sig aldrig att läsa och skriva, men Henrik Cavling blev stor pionjär i dansk och nordisk press och gjorde Politiken till Danmarks största tidning.

1912 skrev Cavling: Den tidningsman som vänder dövörat till rättvisan, han ruttnar. Han är värd hundra gånger mer förakt än skandalkolumnisten som då och då i sin förvirring ändå kämpar för rättvisa.

Och 1924 förklarade Cavling hur en journalist bör vara:

Han ska vara ett tänkande, villig och strävsamt väsen, för vilken pennan är ett andens verktyg. Den tidningsman som utan hänsyn till ideella ändamål bara arbetar med sin lön för ögonen, han är inte journalist; han utger sig för att vara något han inte är, och han kommer också att uppfatta sig själv som sämre än den kollega som känner att pressen är hans kall.

Med sådana förebilder behöver man inte bry sig om nutidens alla Per Svenssons och Niklas Orrenius. De kommer aldrig att gå till historien, annat än som fega medlöpare.