De moderata Ahmadiyya-muslimerna är inte så moderata

Jag vill verkligen inte förstöra festen, men en del frågor måste bara ställas. Det verkar finnas en ökande samstämmighet om att Ahmadiyya-sekten inom islam borde uppmuntras och framhållas som ett välkommet bidrag till moderata hållningar inom denna religion. Till och med Tommy Robinson, den förre ledaren för English Defence League, uttrycker ofta sin beundran för dem.

 

LONDON. Ahmadiyya-samfundet karaktäriseras som en grupp som stödjer integration och som ett lysande exempel på hur islam lyckligen kan integreras i en modern, liberal demokrati. De har prisats av Londons borgmästare och av flera viktiga profiler i parlamentet; framförallt för sitt välgörenhetsarbete och för att de främjar förståelse och integration i samhället.

Jag har dock en del reservationer. Jag har debatterat med medlemmar i Ahmadiyya-sekten och känner mig ganska obekväm med dessa hyllningar.

Till deras fördel ska nämnas att Ahmadiyya-samfunden i Storbritannien regelbundet predikar fred och enhet, och på sin webbsida Love for All, Hatred for None uppmuntrar de till att ta avstånd från våld och terrorism, åtskillnad av moské och stat samt främjandet av de mänskliga rättigheterna inklusive fullständig religionsfrihet för alla.

 

För att uppmärksamma drottningens diamantjubileum (Elizabeth II:s 60-åriga styre), skickade Ahmadiyya ut ett stöttade budskap genom att annonsera på London-bussarna: Gratulationer, Ers Majestät. Dessutom stöder de ofta den årliga Poppy-appellen i Storbritannien, som hedrar de brittiska styrkorna och minns de stupade soldaterna. Detta ska de ha heder för och det ska inte gå obemärkt förbi.

Men det finns en stor stötesten åtminstone för mig. Som jag ser det är ett samhälles civilisationsgrad avhängigt av hur det behandlar sina kvinnor. Om kvinnor behandlas illa, förminskas eller nedvärderas, är det svårt att kalla ett samhälle fredligt eller rättvist. Det är också ganska svårt att kalla en religiös grupp moderata om de uttrycker stöd för, eller låter bli att fördöma, våld och förtryck av alla slag.

Med detta i åtanke, vill jag berätta för er om en händelse på University College London i december 2011. Maryam Namazie [ordförande för organisationen One Law for All, reds anm] och jag deltog i en debatt med två medlemmar i den islamiska Ahmadiyya-sekten. Ämnet för debatten var Sharialagen ogiltigförklarar mänskliga rättigheter. Ni kan se hela debatten här.

Vi debatterade mot Ayyaz Mahmood Khan och Jonathan Butterworth, båda Ahmadiyya-muslimer.

 

Efter våra tal ställde publiken frågor och den första gällde hustruaga, och det faktum att detta är sanktionerat, till och med befallt, i Koranen sura 4:34. I stället för att ta avstånd från innehållet i denna vers, försökte Ayyaz Mahmood Khan förneka det med den vanliga ursäkten om att det är taget ur sitt sammanhang. Han försökte sopa undan konsekvenserna av denna vers genom att hävda att män som slår kvinnor är ruttna människor som hade slagit sina fruar i alla fall.

Även om detta utan tvekan är sant, tar det inte riktigt itu med det faktum att Koranen tillåter dem att göra det. Inte heller vad detta säger om kvinnors ställning inom islam. Khan övergick sedan till att säga att hustrumisshandel i själva verket är en mans sista utväg. Han hävdade att uttrycket slå henne endast gäller om hustrun blir våldsam. Det exempel han framförde var om hon slår sin man, höjer sin hand, kommer hon att börja hata sin man och börja ha olovliga relationer utanför hemmet. Slutligen tillade han att när man slår en kvinna ska inga märken lämnas på kroppen.

 

Det finns mycket i denna förklaring som helt enkelt inte stämmer och den mest uppenbara är, olyckligtvis för Khan, att Koranen faktiskt inte säger något sådant; den säger bara slå henne resten har han själv lagt till. För det andra menar han att om en kvinna börjar hata sin man och har olovliga relationer, är det helt legitimt att misshandla henne fysiskt. Jag, och de flesta andra civiliserade människor, tar avstånd från allt manligt våld mot kvinnor, och vi har ingen lista över tillfällen då detta är acceptabelt.

Dessutom finns det ingen skillnad mellan Khans kvinnohatande acceptans av våld och Sad Arafats uttalande i egyptisk tv 2010 där även han beskrev våld mot kvinnor som en sista utväg. Arafat lade fram alla steg (förmana henne, dela inte säng med henne) en man ska vidta för att disciplinera sin fru innan det är acceptabelt att slå henne. När han bestämmer sig för att hon varit olydig nog ska slagen inte vara hårda. Faktum är att det inte finns någon skillnad mellan Khan och Arafat och ändå prisas Khan för att han är Ahmadiyya som moderat, medan Arafat utan tvekan skulle fördömas av samma människor.

 

Shariastraffet stening till döds kom också upp i debatten. Maryam Namazie fick av Khan veta att något sådant straff inte existerar i islam. Namazie försökte reda ut om det finns eller inte finns en hadith (Muhammeds handlingar och ord som tillsammans med Koranen och islamisk rättsvetenskap utgör sharialagen) som tillåter att människor stenas till döds för äktenskapsbrott. Khan insisterade på att det inte finns någon sådan. Så här sa han dagen efter:

Om Maryam hade frågat mig har den helige profeten någonsin gett order om att en människa ska stenas till döds? Då hade jag varit tvungen att svara ja och sedan hoppas och be att moderatorn skulle ge mig en minut eller två (vilket egentligen inte är tillräckligt) för att förklara hela bakgrunden till dessa specifika hadither. Men just då uppstod inte möjligheten att ge hela förklaringen. Därför gav jag henne ett direkt svar på hennes fråga och det var ett rungade NEJ. Bara för att få tyst på henne. För jag ville inte gå in i hela denna fråga under debatten

2012 samlades en helt igenom manlig grupp av Ahmadiyya-medlemmar för att diskutera filmen Innocence of Muslims som tydligen hade svärtat ner Muhammed och ansågs allmänt stötande. Medan talare på tillställningen fördömde det våld som följde i spåren av filmen, beskrev Jonathan Butterworth våldet som naturliga reaktioner.

Det rådde också viss konsensus om att sådana filmer inte borde göras. Eller som Iftikhar Ahmad Ayaz sa: Världen borde vara fri från nedsvärtande och förtal av religionernas grundare. Han var tydlig med att detta skulle uppnås genom fredliga medel, men det faktum att han önskar förbjuda människors rätt att kritisera religioner är antidemokratiskt och representerar inte en moderat hållning. Vad är till exempel skillnaden mellan Ayaz hållning och OICs (Organisation of Islamic Cooperation) som, via FN, försöker genomdriva en global lag som ska kriminalisera negativa stereotyper av religion? Ingen alls.

 

Flera gånger har jag hört folk säga att Ahmadiyya-samfunden är baktalade, förtryckta och förföljda över hela den islamiska världen på grund av sitt budskap om återhållsamhet och fred. Det är faktiskt inte riktigt sant. Ahmadiyya förföljs för att de anses vara hädiska. På sin engelska webbsida deklarerar de att de är det enda muslimska samfundet som har accepterat den utlovade Messias, Hadhrat Mirza Ghulam Ahmad.

I Pakistan kom 1984 en lag som har använts för att förfölja Ahmadiyya-medlemmar där för att de utger sig för att vara muslimer. 2013 greps en brittisk läkare i Pakistan för just detta brott och som Reuters rapporterade lovade en del mullor att de som dödar Ahmadiyya förtjänar en plats i himlen. Kan denna förföljelse till viss del förklara deras krav på religionsfrihet, samtidigt som de kräver restriktioner för dem som kritiserar dessa?

 

Ahmadiyya ska ha visst beröm för att de i Storbritannien anstränger sig för att integrera sig i brittiskt liv, och absolut för deras välgörenhetsarbete. Förföljelsen av denna grupp är förfärlig och förtjänar ett entydigt fördömande. Men, det är svårt att se någon skillnad mellan många av deras och andra muslimers övertygelser, sådana vi kanske skulle kalla extrema. En del av deras prominenta företrädare har satt sig emot de icke-troendes rätt att kritisera eller håna religion, de har ljugit om stening och försökt bortförklara kvinnohatiskt våld. Kanske borde vi vara mer försiktiga innan vi sätter etiketter som moderata på män som intar dessa ståndpunkter.

[divider]
Tyckte du om den här artikeln? God journalistik kostar pengar men på grund av ständiga attacker mot oss kan Dispatch International i nuläget inte ha prenumeranter. Vi hoppas därför att du vill stödja oss med ett ekonomiskt bidrag. Klicka här för att donera en slant!

Missa inte när vi uppdaterar, prenumerera på vårt nyhetsbrev. Efter att du tryckt på subscribe skickas ett mejl till dig för godkännande.