Ingen mobbar Sannfinländarna

akesson-soini

Att behandla SF som Sverigedemokraterna behandlas i Sverige, vore nästan otänkbart i Finland och väcker bestörtning hos folk jag möter och talar med, skriver Christofer Catilan

Sannfinländarna, SF, är Finlands motsvarighet till Sverigedemokraterna, SD.

Men efter ett besök i Finland och intervjuer med människor där, inser jag att bemötandet av de båda partierna är totalt olika.

I Sverige ägnar sig journalister och politiska motståndare åt en ständig jakt på Sverigedemokraterna. De anklagas för att vara främlingsfientliga, för att ha en värdegrund som ger människor olika värde och för att längta efter etnisk rensning i Sverige. Kulmen nåddes förra veckan med uppmärksamheten kring en över två år gammal filminspelning av tre partitoppars fyllebråk i Stockholmsnatten, och ledde till att Erik Almqvist och Christian Westling fick avgå samt att Kent Ekeroth tvingades ta time out.

Ett liknande scenario är nästan otänkbart i Finland och väcker bestörtning hos folk jag möter och talar med. Trots att Sannfinländarnas partiprogram är mycket likt Sverigedemokraternas, så behandlas SF här som ett normalt parti. I Finland är folkviljan den enda legitimitet ett parti och dess representanter behöver, här finns inga auktoriteter i form av medier eller experter som tar sig rätten att ifrågasätta folkets utslag i val.

För att förklara detta får man göra en historisk tillbakablick. Fosterländska tankar med nationalistiska och patriotiska idéer har alltid hört till den finska politiska verkligheten av historiska orsaker. Den ryska kejserliga överhögheten var den sista politiska maktfaktor som styrde Finland (som autonomt storfurstendöme), innan landet blev en självständig stat 1917.

Finska inbördeskriget 1918 gjorde invånarna ännu mer patriotiska och människor såg de sovjetvänliga rödgardisterna som landsförrädare. Den inre konflikten och senare kriget med grannen i öst, Sovjetunionen, förstärkte patriotismen som sociokulturellt snarare än som politiskt fenomen.

Allt detta har påverkat den finska inrikespolitiken och är en viktig förklaring till att en sådan ideologisk och statisk motsättning som den svenska blockmentaliteten inte uppstått i Finland. Den finska politiken är dynamisk, till skillnad från den ideologiska polarisering som blivit den svenska inrikespolitikens rigida tradition.

I Finland startade den fosterländska politiska rörelsen 1959 när Veikko Vennamo (1913-1997) grundade Landsbygdspartiet, en populistisk rörelse. Partiet gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003. Ur resterna bildades Sannfinländarna som kan beskrivas som ett populistiskt, nationalistiskt och konservativt parti med tydligare nationalistisk och pro-finsk profil än sin föregångare. Och med mera restriktiv syn på invandring.

I riksdagsvalet 2011, under ledning av partiledaren Timo Soini, blev Sannfinländarna tredje största parti i Finland och fyrdubblade sitt väljarstöd.

I Sverige grundades Sverigedemokraterna först tre decennier senare, 1988. Deras historia skiljer sig från SF:s även om grundarna och en del tidigare förgrundsgestalter hade varit aktiva i organisationer som Framstegspartiet, Sverigepartiet och Bevara Sverige Svenskt. SD är precis som SF ett demokratiskt, nationalistiskt och socialkonservativt parti men utan SF:s ideologiska referens till kristendom. Partiet kom in i riksdagen 2010 med 5,7 procent av folkets röster, vilket gav dem 20 platser i parlamentet. Enligt flera nyligen genomförda opinionsmätningar ligger SD nu på 10-11 procent och skulle därmed vara Sveriges tredje största parti.

Den stora skillnaden mellan SF och SD är att kristendom och kristen moralkonservatism är mer uttalade hos SF. Abortmotståndet är exempelvis en viktig hjärtefråga för många SF-politiker och en del företrädare har uttryckt strängt negativa uppfattningar om sexuella minoriteters status och deras möjligheter att få samma rättigheter som den heterosexuella majoriteten.

Invandringsfrågan är heller inte den heta potatis i Finland som den är i Sverige. För trots att SF rent ideologiskt är mer negativa till invandring än vad SD är, så driver de inte frågorna lika aktivt. Det behövs inte.

Finland har redan en mycket restriktiv invandring, ungefär enligt den modell SD propagerar för att införa i Sverige. Så enligt den svenska politiska konsensusen, borde Finland klassas som ett rasistiskt land.

Men inte ens de personer som betraktar sig själva som politiska motståndare till SF, tvekar kring SF:s legitima status. Sannfinländarna ses som ett politiskt parti som folkviljan har gett mandat att verka i riksdagen. Inte så förvånande om man betänker att blockpolitik är ett okänt begrepp här och att sådana rigida gränsdragningar aldrig har varit aktuella i Finland.

Den nuvarande finska regeringen skulle vara helt otänkbar i Sverige. Den leds nämligen av moderaterna i Samlingspartiet (statsminister Jyrki Katainen är moderat) och består även av socialdemokrater och gröna. Fördelen är att en stark majoritetsregering inte har något att frukta från en propatriotisk maktsfär som SF riksdagens tredje största parti.

Den allmänna kunskapen i Finland om hur politiskt infekterad SD:s roll är som vågmästare i den svenska riksdagen, är i princip obefintlig. Att Nobelstiftelsen bojkottar partiordföranden Jimmie Åkesson, väcker bestörtning när jag berättar om det. En sådan markering mot ett demokratiskt invalt parti i riksdagen skulle vara helt omöjlig i Finland. Alla som jag intervjuade menade att något sådant skulle väcka mycket starka reaktioner hos folk i allmänhet oavsett om de sympatiserar med SF:s politik eller inte.

Blotta tanken på att försöka utestänga någon opinion från den politiska debatten väcker starka associationer. Många äldre finländare kommer ihåg eran som gick under namnet Finlandiserung Sovjets skugga över pressfriheten. Den verkliga pressfriheten i Finland är ett tämligen nytt fenomen, något man kanske inte riktigt förstår i Sverige.

En annan intressant detalj som kom fram under mitt finska besök, var hur partiernas svarta får bemöts i debatten. Den generella regeln tycks vara att man förväntar sig att partiledningen sköter de disciplinära och moraliska aspekterna inte pressen eller politiska motståndare. Den finska pressen verkar främst inriktad på att förmedla nyhetsflödet och de faktiska omständigheterna, inte att värdera och moralisera. Moralisering över andra förknippas med den censur som rådde en gång i tiden, den som man lade på sig själva för att inte stöta sig med Sovjetunionen.

En lustig omständighet är att Finland i själva verket är betydligt mer multikulturellt än Sverige. Här finns det finlandssvenska arvet med svenskan som landets nationalspråk sida vid sida med det finska nationalspråket och båda dessa har den lutheranska traditionen. Dessutom finns här det slaviska, bysantiska arvet med dess ortodoxa tradition.

Ryska är landets största minoritetsspråk, här finns 27 000 rysktalande och 23 000 som har estniska som modersmål. Men detta har ingalunda suddat ut begreppet finskhet och man ser ofta reklam med pro-finska teman, något som skulle vara otänkbart i Sverige. Här tycks multikulturalismen snarare ha förstärkt känslan av finskhet än tvärtom: den lyckade multikulturella sfären garanterar att ingen negativ nationalism kapat finskheten, lika litet som Finlandssvenskheten.

Som en konsekvens av denna glada nationalism är finländarna helt oförstående inför det faktum att svenskheten framställs som något suspekt i Sverige. Och att det till och med finns svenska politiker som basunerar ut att det inte finns någon svenskhet. En sådan låg nationalkänsla, menar man, öppnar tvärtom dörrarna på vid gavel för protektionistisk och dekadent, konservativ nationalism.

Och medan Sverige har skrivit in i grundlagen att landet inte längre än svenskt utan mångkulturellt, har den finska demokratin en metaforisk registreringsskylt i grundlagen. Finlands geografiska hemvist är landet och den nationella karaktären heter finskhet.

Frågan är: Vilket synsätt är egentligen mest demokratiskt, det finska eller det svenska?

FAKTA/SANNFINLÄNDARNA

Sannfinländarnas ideologiska värdegrund:

·      SF:s verksamhet utgår från ärlighet, rättvisa, medmänsklighet, jämställdhet, respekt för arbete och företagsamhet samt mental utveckling. Vår ambition över generationer är en hållbar utveckling vars värdemått ska vila på alla välfärdsparametrar: Vårt land ska efterlämna till kommande generationer ett samhälle i ett socialt, ekonomiskt, utbildningsmässigt och ekologiskt samt moraliskt bättre tillstånd än hur det ser ut i dagens värld.

·      SF försvarar den enskilda människan med att partiet är fosterländskt och kristensocialt parti och underkänner både högerkapitalistiskt och vänstersocialistiskt system. Politiken ska formas enligt människoorienterat synsätt, individens behov i centrum.

·      SF utgår från det populistiska eller folkligt förankrade demokratibegreppet före det elitistiska eller systembyråkratiska dito. Politikers rättsuppfattning ska harmoniera med folkets.

SF värnar om populism, men den är inte en internationell idégrund som socialism eller kapitalism, utan alltid bunden till landets kulturella och folkliga karaktär. Redan SF:s namn anger att partiets politik ska vila på Finlands historia och finsk kultur.

Sverigedemokraternas ideologiska värdegrund:

·      Sverigedemokraterna är ett Sverigevänligt parti som eftersträvar en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället. Vi önskar oss ett varmare samhälle där människor känner trygghet och visar omtanke genom att ta ansvar för varandra. Ett sådant samhälle byggt på samhörighet är en förutsättning för en gemensamt finansierad välfärdspolitik, låg brottslighet och en fungerande arbetsmarknad.

·      SD poängterar vikten av ansvarsfull invandringspolitik med att vilja förbättra invandringspolitiken genom att resurser inriktas på att hjälpa människor på plats i sina hemländer i stället för fortsatt massinvandringspolitik.

·      SD efterlyser krafttag mot brottsligheten för ett samhälle där medborgarna känner en samhörighet och därigenom en naturlig tillit till sina medmänniskor, rättsväsende och lagstiftare.

·      SD värnar om en trygg och värdig ålderdom med en utveckling där våra äldre kan känna trygghet i vardagen på ålderns höst.