KRÖNIKA: En riktig Norgehistoria

Hans Erling Jensen åkte till Oslo och mötte en norsk huvudstad helt invaderad av unga svenskar. Men trots bitter klagan över att de aldrig hittar jobb hemma i Sverige, hyllar de den svenska invandringspolitiken som fyller på antalet arbetslösa med hundratusen om året. Hjälp honom att lösa den gordiska knuten!

Då och då är jag i Oslo. Vanligtvis bor jag hos familj som valt att slå sig ner där, men denna gång testade jag ett av de högt besjungna discount-hotellen. De som på senare år har inretts mitt i centrum till glädje och gagn för sådana som jag, och där 500 kronor inklusive frukost ligger just under smärtgränsen.

 

Oslo är, har jag förstått, ett sant Mecka för svenska ungdomar som vill hitta arbete och tjäna bra med pengar. Det är servicebranschen som behöver de unga svenskarna. Uppenbarligen vet unga norrmän och kvinnor inte vad service är, eller så kräver de för mycket. Det finns delade meningar om just detta, men det är ett faktum att mer än 130 000 unga svenskar av båda könen jobbar i Oslos pulserande arbetsliv. Oavsett vilken butik, hotell eller restaurang du besöker är det svenska språket som hörs bakom disken.

Fenomenet hittas även i Köpenhamn, men inte så påtagligt. Jag beslutade att försöka förstå varför unga svenskar invaderar just Oslo. Visst vet jag att man får bra betalt, men det kostar ju också att bo och leva här. För en landsbygdssvensk som jag känns det mycket dyrt att befinna sig i nabolandet.

 

Ingen middag under 250 kronor bara för maten om man inte väljer ett kebabhak som det finns ganska gott om i den norska huvudstaden. MacDonalds-notan hamnar på över 100 kronor för ett meal, så det hoppade jag över. Ergo blev det tex-mexen mitt på Karl Johan. Svenska kockar där med.

Jag får inte jobb på restaurang i Sverige, berättar killen som inte vill uppträda med namn eller bild.

Kanske skulle jag kunna få laga mat på ett sjukhus eller ett äldreboende, säger han och visar tydligt vad han tycker om sådana jobb.

Men det finns ju hur många flyktingboenden som helst, försökte jag enfaldigt. Svaret kom snabbt:

Jag tänker i alla fall inte riskera något på ett sådant ställe!

 

Efter maten besökte jag ett par gamla barer, där jag var något slags stammis för 30 år sedan när halvlitern var 5 dl och inte 3,3 som i dag. Dessutom kostade den en tredjedel. Interiören hade inte ändrats ett dugg. Det kändes lite som why change a winning horse? Även på The Scotsman kryllade det av svenskar.

Vi kan inte få jobb hemma i Sverige, jag har sökt massor. Men här går det på dagen, berättade den unge mannen bakom baren.

En annan svensk på min sida baren berättade att han drev sommarrestaurang på Kråkøya 20 mil söderut på östkusten, och att både norrmän och turister är mer benägna att betala vad det kostar i Norge, och att norska familjer mycket oftare går ut och äter än fallet är i Sverige.

 

Resonemanget så långt var det inget fel på. Pengar och arbete är något vi alla fattar behövs för att leva tryggt och rimligt komfortabelt. På restaurant Brighton i Lille Grensen mitt emot Stortinget gick emellertid något snett. Svenskan bakom baren pratade gärna med mig till en början.

Jag fick inga jobb hemma i Sverige. Man gick bara runt och runt, så jag beslöt mig för att lämna Karlstad. Här är det gott om jobb, så jag är glad, kvittrade tjejen som vi kan kalla Julia.

Men är det inte för jävligt att det är så, undrade jag medan jag smuttade på min Erdinger.

Jo, men vad ska man göra åt eländet? Det finns många som jag, svarade hon mellan serveringarna.

 

I det här läget körde jag av spåret! Jag frågade Julia:

Men är det inte lite konstigt att 150 000 ungdomar har lämnat Sverige för att jobba i Norge, 130 000 bara i Oslo, och många tusen drar till Köpenhamn för att de inte kan få jobb i Sverige? Samtidigt som myndigheterna i Sverige tillåter en invandring på bortemot 150 000 nya arbetslösa från världens alla hörn under förespeglingen att det en dag kommer att behövas fler händer i Sverige?

Innan jag hade fått fram min långa och mycket ledande fråga, visste jag att jag var ute på tunn is. Julias min ändrade sig från öppen till stramt stäng. Sedan fick jag att veta vad jag kunna göra med min främlingsfientlighet, att hon minsann var för fri invandring och att i Sverige har vi råd att hjälpa alla människor ja, ni känner igen tiraden. Det låter inlärt, som en remsa som byggts in i skallen och automatiskt spelas upp varje gång någon dristar sig att ifrågasätta denna svenska specialekvation med arbetslöshet och massinvandring.

 

Efter detta återstod bara att hitta hotellet och sova av sig utskällningen. Hela vägen hem i bilen från Oslo till Skåne dagen därpå, försökte jag att lösa denna gordiska knut.

Ung tjej tjänar bra med pengar i Oslo. Hon och vännerna kan inte hitta jobb i Sverige, måste resa till Norge och tycker det är bra att de som blir kvar i landet hon lämnade ska uppleva det hon gjorde att inte få jobb, men samtidigt betala för hundratusentals främmande arbetslösa, som utan uppehälle strömmar in i Sverige.

Kanske kan någon hjälpa mig att förstå?

 

Due an unexpected data loss parts of this article may have been corrupted in the recovery process. This may include, but not limited to, broken links, broken images and incorrect publishing date. Recovered articles are published by "Dispatch Archive".